Göteborgsposten – 24 november 1874, sida 1

.Ah—b—k— — ser, glest bebygdt och föga odladt som det är icke är en landsända, till hvilken man utan försigtighet bör sammandraga en så stor arbetsstyrka, som skulle kunna användas på andra orter, der lifsförnödenheter funnes i trakten att tillgå, och der det ej helt och hållet måste lemnas åt myndigheterna att bereda arbetarne bostad och tillgång på äfven de annars mest tillgängliga och mest oumbärliga lefnadsmedel. Det är väl derföre, oaktadt de uttalade löfteva för framtiden, icke att antaga, det staten nu skall uppträda alltför starkt konkurrerande med de enskildta företagen af samma slag. Åtminstone tro vi oss kunna uttala en sådan förhoppning, om också staten vid sina arbeten här ledes mindre af tanken på de omständigheter, vi otran antydt, eller på olämpligheten i allmänhet af ett forceradt arbete å dess sida under konjunkturer, som äro gynsamma för den enskilda företagsamheten. Under sådana förhållanden synas de enskilda jernvägsföretag, som redan äro. påbörjade och för hvilkas fullbordande man icke saknar tillgångar, kunna fortfarande drifvas under relativt gynsamma omständigheter; och, såsom det nu ser ut, borde de kunna framskrida så raskt, att man icke bör hafva missräknat sig rörande tider för deras fullbordan. Det är naturligt, att vi nu bafva företrädesvis för ögonen de stora företag, som afse underlättande af exporten af mer eller mindre förädlade bergsalster. På dylika företag gjordes äfven under den tid, då nidilisterna stucko upp sina hufvuden, så mycket afeeende, att man allmänt ansåg; att de företrädesvis borde understödjas. Hvad elutligen beträffar de enskildajernvägsanläggningar, som för närvarande påtänkas, så vilja vi ej för tillfället ytra oss om dem, då öfverläggniogar rörande ett af dem, och det ett, som särskildt bör intressera vårt samhälle, i dessa dagar ega rum, och vi icke ens till skenet vilja förtjena förebråelsen att hafva lånat oss till någon agitation i den ena eller andra riktningen. Ea omständighet tro vi oss deck kunna påpeka, ehuru vi dock knappast beböfra göra det. Aro ej lokalintressena ovanligt starka och uppbäras de ej at de intresserades vilja och förmåga att sjelfva anskaffa de erforderliga medlen — eller har man icke goda utsigter att intressera den utländska penniogmarknaden, om hvars stämning man väl i detta afssende gjort sig någorlunda underrättad — så är tiden just nu litet illa vald. Det är godt och väl, att statens 132 mil jernbanor under ärete första nio månader inbringat omkr. 10 )2 mill. kronor och de enskilda jernvägarne (114 mil) omkr. 5 millioner. Det bör göra hvad det kan för att stärka krediten, men man har läst fast mycket pengar i dessa anläggningar, och våra egna penninginstitutioner äro kanske för tillfället mindre benägna att inlåta sig på affären. I förra veckan hade danska folketinget f. d. skolläraren Bergs lagförslag om afskaffande af adel, titlar, ordnar och rang undar första behandling. Då vi förr icke varit i tillfälle att återge något af hvad vid denna första behandling förekommit, vilja vi här försöka att godtgöra försummelsen. Hr Berg förklarade att börja med, att han icke hade någon förhoppning, att hans förslag skulle gå igenom under den nuvarande reaktionära tiden, men han hade velat afgifva en protest mot den utveck ling titeloch rangvåsendet fått, då man i detta afseende börjat gå tillbaka i st. f. framåt. År 1870 hade bestämts, att statens embetsmän framdeles ej skulle få andra titlar eller annan rang, än den som var förbunden med embetet, Men 1871 blef man öfverraskad af, att en del högt stående embetsmän fingo högre rang, än de förut hade haft, och samtidigt nedlade sina titlar, hvarvid de sluppo ifrån att betala rangskatt, så att staten derpå förlorade i inkomst. I år hade det åter utkommit en rangordning, hvarigenom en stor mängd embetsmän inrangerades med högre rang. Hela följden af den författning, af hvilken man väntat sig så mycket, hade sålunda blifvit, att en mängd embetsmän fått högre rang och staten förlorat 15,000 rdl. i rangskatt. Under dessa förhällanden hade tal. trott det riktigt, att draga saken fram å nyo som en protest mot hela den rangoch titelsjuka, som funnes i landet och som pärdes af regeringen. Större delen af valmännen önskade också en förändring på detta område, och det kunde icke vara annat än sårande för dem, att intet afseende gjordes på deras önskningar. Också detta var en anledning för tal. att upptaga frågan. Dessutom vore det också olämpligt, att det tilläts statens embetsmän att mottaga främmande ordnar, då man dervid kunde få se sådana saker ske, som att en bögre embetsman — såsom hade skett för kort tid sedan — hade fått en orden af en utländsk magt, icke för sina förtjenster mot denna, utan på grund af sitt uppträdande vid ett visst tillfälle, hvilket uppträdande blifvit bedömdt såsom grundlagsstridigt både af folketingets flertal och annorstädes. Detta tydde på ett visst beroende, som icke kunde anses lämpligt. Tal. slutade med att uttala, att det — —wW — G 2 so a på guvernören betydHan lutade sig n