Göteborgsposten – 24 november 1874, sida 1

launaysoch jag kommer att gräla på guvernören betydligt, det förklarar jag på förhand. Marquisinnan tänkte utan tvifrel på det biribiparti, som egt rum för två qvällar sedan. De båda unga vexlade en blick af hemligt förstånd; Gud gynnade dem. Madame de Mailly stödde sig på Fleur-de-Mais arm, och han hade snart ett helt tjog rivaler, så skön var hon. De gingo igenom salongerna, till en början helt fåordiga, ty de voro båda lika upprörda som under deras nattliga sammankomst, då fader Mathias stege varit ett medel för dem stt träffas. Som det af två älskande alltid är qvinnan, som först börjar beherrska sig, var det stiftsfrun, som inledde det egentliga samtelet, i det hon yttrade till Fleur-de-Mai: — Ni är eåledes på Bastiljen, chovalier? — Ack ja, madame, jag har nu varit der i aderton dagar, och jag vet mycket väl hvem jag har att tacka för den lyckliga stund, hvaraf jag nu njuter. Den unga qvinnan smålog. — Lyckan har en morgondag, sade hon. — Ack hvem kan veta det? sade chevaliern. — Ni minnes väl den der nöten? — Ack ja. — Och biljetten, som den innehöll? — Det är ni... säg är det icke så? — Aha! ni kände således igen min stil? sade hon med beundransvärdt koketteri. — Nej, men mitt hjerta började slå häftigt... — Nå väl! hvad sade biljetten? — Att de som älska böra boppas ... Fleur-de-Mai betraktade stiftsfrun med så ömma blickar, att hon nog tyckte, att hon kunde göra auspråk på en sådan rättighet, och han i sin ordning kände den unga qvinnans hand darra i sin. — Ni erinrar er en viss natt, chevalier ...? — Oh, skulle jag ej minnas den natten!. — Har ni förtjent er förlåtelse åtminstone?