Göteborgsposten – 9 november 1874, sida 2

7 2 — Ty jag, som var infanteristen i Aventurinos sällskap, erinrar mig fullkomligt, att mannen hette de la Morliöre. — Huru! sade italienaren, det var ni? — Just jag, och jag liksom Aventurino tyckte det vara ledsamt att se on officer bli hängd. — Nåväl, sade Pepe, som var fullkomligt väl underrättad, herr de La Morlidre var arfvinge till sin onkel chevalier du Vernais, som lemnade honom sin förmögenhet och sitt namn. — Ah, för tusan, tänkte Coquelicot, detta är verkligen förunderligt; i stället för en fiende får min unge herre två sådana. Han återtog högt: — Nå väl, hvad tänker ni göra? — Jag skall söka upp chevaliern och bedja honom hjelpa mig i min hämnd såsom minne af min brors tystlåtenhet. — Bah! ni tror således, att det finnes erkänsamhet till här i verlden? . — Om han vägrar, skall jag hota honom med att yppa alltsammans. Coquelicot höjde på axlarne. — Det är tio år sedan, det finnes ej något annat bevis än mitt vittnesbörd; chevaliern skall skicka er till Bastiljen och Aventurino skall ej bli hämnad. Italienaren bet sig i läpparne och såg vild ut. — Hvad är att göra? sade han. — Hör på, sade Coquelicot helt förtroligt; jag tjenar hos en adelsman, som har stort anseende; jag skall göra er bekant med honom, om ni behagar honom skall han kanhända göra mycket för er. I afbidan derpå kan ni ju komma med och lägga er i min säng. Ni behöfver sofva, ty ni är utmattad. Italienaren följde Coqueliqot, som förde honom till det värdshus, der han och Fleur-de-Mai bodde. Deras bostad bestod af två rum, ett stort och ett litet.