Göteborgsposten – 9 november 1874, sida 2

hos mig, och avt jag skall erinra mig det ställe, der jag sett chevaliern. Han återtog i likgiltig ton: — Åh verkligen! Hur gick det till? — Det är åtminstone tio år sedan dess. Det var i Flandern . .. ni var kanske der? — Fortsätt, fortsätt, sade Coquelicot, som lyssnade med båda öronen. — Chevaliern hade, efter hvad Aventurino berättat mig, blifvit förödmjukad af öfverbefälhafvaren general de Turenne och ville hämnas, Han beslöt derföre att gå öfver till fienden med vigtiga depescher, som herr de Turenne anförtrott honom för att tillställas generalen öfver en annan armåkår; och: sedan han begifvit sig af, så i stället för att taga vägen till Valenciennes, der armåkåren var förlagd, tog han af åt venster och styrde kosan åt Mons, der hertigen af Alba förde befälet. Olyckligtvis för honom mötte han två lieues från lägret ett par soldater, den ene vid rytteriet, den andre infanterist. Båda två anade chevalierns förräderi, och ryttaren, som ej var någon annan än min bror, krossade armen på honom med ett pistolskott och kastade honom från hästen. Ni är en förrädare, sade Aventurino till honom, och jag skulle kunna föra er till herr de Turenne, som skulle låta hänga er; men det är alltid ledsamt att hänga en officer, och jag skall rädda er. Min kamrat och jag skola bevara hemligheten åt er, och det skall heta, att ni råkat ut för ett spanskt bakhåll, hvarur vi med möda förmått rädda er. Och för att gifva större sannolikhet åt denna fabel krossade Aventurino med ett andra skott hufvudet på flyktingens häst och återförde chevaliern till fots till lägret. Beviset på att min bror och infanteristen ba bevarat hemligheten är, att chevaliern ej blifvit hängd och fått vara qvar som officer. — Det är sannt, sade Coquelicot; men är ni fullkomligt säker på, att slyktingen hette chevalier du Vernais?