Göteborgsposten – 9 november 1874, sida 2

Frän Utlandet. Den tyska riksdagens session har en nästan bedröflig fysiognomi. Parlamentets öppnande af den gamle kejsaren sjelf, som för sin försvagade helsas skull icke kunde vara tillstädes förra gången, de nya smakfullt inredda lokalerna, hvilka erbjuda all möjlig comfort åt riksdagsombuden, oro: icke i stånd att förmå de deputerade till att i rätt tid börja sin lagstiftande verksamhet. Äfven denna gång visade sig på alla sidor i huset stora och betänkliga luckor, och af den tyska nationalförsamlingens 400 medlemmar hade endast 170 intonnit sig. Detta förhållande vitnar ej högt om de tyska folkombudens pligtkänsla. Efter ett fjerdedels århundrade. af längtan och ihärdighet, af sträfvanden och försök, af sång och tal, sedan Tysklands enhet förvärfvats med blod och jern i tvenne blodiga krig, har det tyska riksparlamentet en bedröflig fysiognomi. Inom Tysklands liberala kretsar råder blott en mening derom, att bristen på arvode för folkombuden är skulden till att riksdagen vid sessionens öppnande hvarje år icke är tillräckligt besökt för att kunna fatta beslut. Hvarje år väcker Schulze-Delitasch sitt förslag om riksdagsarvode, hvilket år 1871 gick igenom med knapp majoritet och i vårsessionen 1874 med 229 röster mot 79; men riksrikskansleren framhärdar likväl i sitt motetånd. Och den enda eftergift, hvarpå han velat ingå, neml. riksombudens fribiljetter med jernväg, synes snarare hafva ledt till motsatsen atsyftemålet, ty de ombud, som icke bo långt ifrån Paris, lockas derigenom att oupphörligt resa fram och tillbaka och hatva sålunda erhållit liksom ett premium för sin täta frånvaro från Berlin, der de dock borde vara. Men saknadeu af arvoden har äfven i afseende på riksdagens sammansättning visat sig medföra dåliga följder. Af de ur 1871 års val framgångne deputerade hafva ej mindre än 206 st, således mer än den absoluta majoriteten, icke återinställt sig vid den nuvarande riksdagen. De gamla parlamentariska ryktbarheterna hafva försvunnit från skådeplatsen. Att en sådan personvexling icke gagnar den allmänna saken, är tydligt. Furst Bismarck har en gång uttalat sig mycket kraftigt emot, att den parlamentariska verksamheten skulle i Tyskland blifva ett slags lefnadsyrke såsom i Amerika, och ban förklarade sg af detta skäl emot arvodena. Men den omständigheten, att det stora flertalet på folkombudens bänkar utgöres af homines novi, är visst icke någon vinst. Om den tyske rikskansleren ville med vägran af arvodons verka dithän, att de konservative blefvo desto mera tryggade i afseende. på tillträde till p arlamentet, så måste riksdagsvalen i början af detta år hafva lärt honom, att hans beräkning var oriktig. Just de, hvilka kansleren ville komma åt, socialdemokraterna hafva vid de sista valen erhållit den största numeriska tillväxten, hvilken procentvis är ännu större, än de talrike ultramontanernas. Och detta har sin anledning deri, att socialdemokraterna genom aina föreningar insamla medel, genom hvilka de underhålla sina ombud. Det är ott kringgående af lagen; men det kan icke förhindras. En annan omständighet, som gifver ny näring åt olusten att deltaga i den tyska riksdagens verksamhet, är medvetandet af att hvarje session blott pålägger folket nya bördor för stridsmaktens bibehållande. Höjandet at dess fredsstyrka till 401,659 man kändes och kännes ännu mycket hårdt. Derför.har deputeraden Richter för några månader sedan bekämpat militärlagen och bevisat, att för år 1875 ännu alltjemt qvarstår ett obetäckt deficit af 14 millioner, i trots af öfverskotten och de ökade inkomsterna. Richters motstånd tjenade ikväl till intet, då kejsaren på sin födelsedag för sina generaler uttalade bekymmer för Åen ny kris och Moltke uppträdde med hela makton af sin autoritet för regeringens fordran. Nu