Göteborgsposten – 15 september 1874, sida 2

SMS dö PVE SersÅ At SROM oo CA SE fans onekligen afsigten att undandraga sig krigstjenst, men ensamt detta räcker ej till, för att brottet skall kunna kallas rymning. Öfriga i lagen angisna kännemärken saknas helt och hållet. Baptisterna hade ej afvikit från trupp. De hade ej afvikit från anvisad tjenstgöringsort. Der man ej har infannit sig, derifrån kan man ej heller afvika, hvilket bör vara solklart. De hade ej uteblifvit efter tilländalupen tjenotledighet. Visserligen omtalas i militärbefalets skrifvelse till krigsrätten, att två af hrr fredsvänner efter undangånget fängelsestraff ej infunnit sig på den ort, dit de blifvit beordrade. Men det må förbehållas H. T. att, om den så behagar, identifiera utelupen fängelsetid med icke tilländalupen tjen otledighet. Lika litet hade de anklagade, Lutan att från orten afvika, sig undandolt. Det är väl dessa ord, som halva ledt den lagsarne i H. T. på villospår. Han har ej besinnat, att just undandöljandet är ett högst väsentligt moment. Baptisterna dolde sig ej, utan stannade hemma, lugnt förbidande kronobetjeningoens ankomst. Funnes ej detta drag, förlorade deras beteende helt och hållet sin egendomlighet. Man ser tydligen, att de i sin fromma enfald ville gälla sommartyrer för sin tro, men en martyr, som springer och gömmer sig, fi donc! Stadgandena om rymning kunde alltså ej komma i fråga att tillämpas. Återstodo således bestämmelserna i kap. 7, der bland annat handlas om brott mot krigslydnaden. Tutslaget åberopas SS 1 och 2 i nämda kapitel. IS 1 talas om vägran att åtlyda förmans i tjensten gifna befallniog. I S 2 föreskrifvas den föregående paragrafens straffbestämmelser, der krigsman uppsåtligen underlåter att rätt fullgöra förmans i tjensten honom gifna befallning eller, genom onödig förfrågan, motsägelge eller invändnig, eller annorledes, uppehåller befallningens verkställighet. Vidare heter det i samma, att den, som af försumlighet eller oförstånd förbrutit sig på sätt nu nämndt är, straftes efter 10 kap; 22 S ; dock må ej disciplinärstraff användas med mindre omständigheterna äro mildrande., Mot denna S 2 hade åtminstone de tre förbrutit sig, som genom försummelse Åatt från kompaniets rustkammare uttaga kronopersedlar hade vållat uppehåll i denna befallnings verkställighet. Men derjemte hade alla fem genom bestämdt uttalad vägran att åtlyda förmans befallningar gjort sig förfallne till det straft, som påbjudes i 8 1. Der skiljes emellan tre olika sall. När vägran eger rum: 1) då fienden är nära, eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medförer större fara, hvilket här ej var tillämpligt; 2) gör någon det vid annat tillfälle och kom deraf betydligare skada eller skedde vägran inför samlad trupp; dömes till straffarbete från och med ett till och med tre år, hvilket gälde om Persson, Laugren och Johansson; 3) sker det i andra fall och — — — hörer han (den brottslige) till manskapet; dömes till straffarbete i högst ett år eller fängelse, eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande; till disciplinstraff, hvilket gällde om Jacobsson och Olofsson, som uttalat sin vägran vid förhör inför militärbefälhafvaren. I enlighet härmed dömdes, af den ena kategorien, Jacobsson till 10 månaders straffarbete, Olofsson, som varit straffad förut för likartad förseelse, till ett års straffarbete; af des andra kategorien, Laugren till ett års straffarbete, Persson och Johansson, som varit straffade förut, till ett års och fyra månaders straffarbete. Kanske H. T. nu begriper, att krigsrättens protokoll ger en fullkomligt nöjaktig förklaring på denna skiljaktighet i domarne. Förbrytelsens beskaffenhet och dess upprepande eller ej voro de båda omständigheter, som till. sammans måste för hvarje anklagad tagas i betraktande. H. T. gör äfven den tokroliga anmärkningen, att de dömde bort Luteslutas från krigsmakten, hvarmed förmodligen menas, att de dömde för framtiden bort förklaras frie från sin beväringsskyldighet. Såsom bevis anföres 2 kap. 74 8 3 mom, der det heter: Begår krigsman, som till manskapet hörer, brott, derför han dömes till straffarbete eller svårare straff, varde ock han från krigsmakten utesluten etc. Men om man jemför dessa ord med 1 kap. 6 S, som säger: ÅI de fall, då enligt särskildå författningar, manskap, hörande till allmänna beväringen eller Gotlands nationalbeväring — — — äro krigelag underkastade, vare å dem, der ej i omförmålda författningar annorlunda sägs, tillämpligt hvad om krigsmän i denna lag stadgadt är; så finner man, att föreskriften om till straffarbete dömd krigsmans afföring ur rullorna ej kan upphäfva den i k. brefvet om Gotlands nationalbeväring stadgade skyldigheten för öns invånare att till en viss ålder vara underkastade krigstjenst. Krigslagarne gälla för sådant manskap, först sedan manskapet är samladt i trupp. och under befäl. Men en krigsrätts dom kan ej rubba beväringens af krigslagarne oberoende organisation. Men detta skulle ske, om från beväringsskyldighet undantages någon person, som enligt dessa organisationsstadgar är förpligtad dertill. Således torde H. T:s försök att skaffa sina baptister frikallelse från vidare tjenstgöringspligt blifva alldeles fruktlöst. Att domen är rättvis, d. v. 8. ej står i strid med lagen, bör vara klart af det föregående. Vi kunna ej heller finna, att de ådömda straffen äro, i betraktande af hvad lag stadgar, för stränga. Laugren, som för första gången vägrade att lyda inför samlad trupp, dömdes till det lägsta straff, som lagen medgaf. De båda andra, som gjort ejg skyldiga till likartad förbrytelse andra resan, fingo sitt straff skärpt med blott fyra månader, ehuru