Göteborgsposten – 15 september 1874, sida 2

Att slutligen Olofsson, som varit straffad förut, fick samma straff som Laugren, hvilken ej varit straffad, kan väl icke kallas obilligt. H. T. klagar också öfver sjelfva lagens stränghet och vill styrka detta genom en jemförelse med andra lagrum, der lägre straff stadgas för brott af, såsom tidningen tycker, vida svårare beskaffenhet. Vi akta ej nödigt att följa yrkesbrodern i dessa hans rättsfilosofiska irrgångar. Vi veta förut, att han anser krigstukten vara af ganska ringa betydelse, och svårligen lär han låta öfverbevisa sig om motsatsen, sedan han nu en gång eå ihärdigt hakat sig fast vid denna föreställning. Vi vilja endast påpeka, att jemförelsen stundom är något haltande, i det att endast det lägsta siraffbeloppet för en förbrytelse sammanställes med alla straff, som kunna ådömas enligt 7 kap. S 1. Så t. ex. stadgas i 7 kap. 8 5 ej blott fängelse i högst 6 månader eller disciplinstraff, utan äfven straffarbete i högst två år. ) . Hvar och er, Bom ej med H. T. är fången i en falsk filantropis sofismer, inser helt visst nödvändigheten deraf, att straffen för militäriska förseelser äro strängare än andra. Om någonsin afskräckningsteorien är berättigad, är det i dylika sall. Statens välfärd hänger derpå, att manskapet lär sig inse, att krigslagarne ej äro att leka med. Från militärisk synpupkt (och denna har fullt skäl för sig, hvad än H. T:s egoistiska fäder och mödrar må säga derom) är det en förbrytelse af gröfsta art, när i kamraters åsyn en soldat djerfves trotsa sin förmans bud. Vi anse ej, att de stackars Gotlandebaptisterna gjort sig skyldige till en moralisk neslig handling. Man måste — vi upprepa det — betrakta dem som olyckliga offer för en sjuklig vidskepelse, som, om den ej i sina följder kraftigt beifras, kan blifva hotande för sambället i dess helhet. Må man beklaga de dömde, men brottslingar äro de enligt statens lagar, och de måste straffas för statens bästa. Det är ej deras rärliga och uppriktiga öfvertygelse, som näpges, utan deras oförståndiga och egenmäktiga tilltag att sätta sig öfver lagen, som är lika bindande för konungen som för den ringaste hans undersåte, för baptisten eller en f. d. baptist så väl som för den gudsförnekande fritänkaren. Det är karakteristiskt för H. T., att den allt som oftast framkastar betänkliga satser och antydningar, om hvilkas slutföljder tidningen i sitt ideologiska nit knappast kan vara fullt medveten. Så talas nu om den egendomliga författningen för Gotland, grundad på öfverenskommelse mellan svenska staten och öns invånare, vid hvars ingående väl ingen anade, att krigslagarne skulle korhma att tillämpas såsom nu akett. Har vår ärade medbroder rätt betänkt, hvad dessa ord innebära? Skall ett fördrag mellan Gotland och det öfriga Sverige anses vara brutet? Är det meningen att uppmuntra Gotland till separatistiska sträfvanden, liksom Island förut fått åtnjuta H. T:s komprometterande understöd emot Danmark? Om så ej är (och det vore att beskylla H. T. för uppenbar dårskap, om man bejakade frågan), hvarför då fälla yttranden, som lätt nog kunna nedskrifvas, sättas och tryckas, men ock lika lätt, upphofemannen oviljande, kunna hafva en skadlig verkan på enfaldiga sinnen? Vi förutsätta nemligen, att H. T:s uppsatser ej företrädesvis äro beräknade för de tänkande, som nog utan svårighet kunna reda sig med dess ofta skefva framställning. ÄÅnnu ett par ord. H. T., martyrernas försvarare, älskar att i sin polemik med andra sidningar framställa sig sjelf i en martyrs dager. Gycklar man med dess besynnerligheter, kallas det förkättring. Talar man i allmänhet om fördömliga sträfvanden, så tilllämpar H. T. genast det sagda på sig sjelf och lamenterar, att man lägger dåliga bevekelsegrunder, såsom brist på fosterlandskärlek m. m. under dess åsigter. Detta sätt att polemisera är hvarken ärligt eller värdigt. H. T. kan vara fullkomligt förvissad derom, att vi ej skola sticka under stolen med de rätta benämningarna på dess beteende. Derför gör vår yrkesbroder klokast och bäst i att ej taga åt sig hänsyftoingar, som icke gälla honom. Vi hafva aldrig sagt, att IL. T. ledes af rlåga bevekelsegrunder, i den mening, i hvilken H. T. tyckes fatta detta uttryck. Vi vilja ej bestrida, att ju H. T. efter sitt förstånd kan mena väl med fäderneslandet. Men vi beklaga, att denna tosterlandskärlek, som vi gerna förutsätta hos alla den svenska pressens medlemmer, ej är tillräckligt skarpsynt för att inse farorna af vissa villomeningars lättsinniga utspridande bland allmänheten. Bismarcks anhängare kalla sina ultramontanske motståndare vaterlandslose, ej emedan de icke kunna till en viss grad älska sitt land, utan emedan de sätta påfvens välde öfver Tysklands sjelfständighet. På samma sätt mena vi, att H. T. ofta, när det gäller ett val, föredrager det hjertnupna medlidandet med brottslingar och de bländande filantropiska framtidshägringarna framtör vårt, om man så vill, hvardagliga svenska samhälles rent praktiska kraf på inre ordring och undersåternes laglydnad. Från Hufvndstaden.