Göteborgsposten – 15 september 1874, sida 2

Den Gotländska beväringslagen och Iandelstidaingen. Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning är särdeles olycklig i sina försök till lagtolkning. Isynnerhet gäller detta om den gren af juridiken, som tidningen tyckes hafva egnat sin törkärlek, nemligon krigslagarne. Det är onekligen synd, att tidningens studier i detta ämne ej hasva vunnit en framgång, något så när motsvarande den isver, med hvilken de måtte hatva bedrifvits. På detta ledsamma förhållande fick allmänheten ett klart bevis i vintras, när det var fråga om de 450 rymmarne. H. T. har nu dragit försorg om, att den gjorda erfarenheten ej skall falla i glömska. Vi tro, att den värde yrkesbrodern fullkomligt har vunnit detta mål (hvilket antagligen ej var åsyftadt) genom sina slutledningar i numret för sistlidne tisdag. Förmodligen har H. T. ansett nödigt och tillbörligt att med skäl stödja beskyllningen mot domarne, att de i detta fall ej förfarit lagligt. Vi hålla tidningen räkning för denna samvetsgrannhet. Domstolsutslag så väl som offentliga myndigheters åtgärder i allmänhet böra utan tvifvel räknas bland de ting, som pressen är berättigad att upptaga till granskning. Men hvad särskildt domstolarne vidkommer, bör maa vara dubbelt försigtig, innan man fäller klandrande påståenden, emedan så mycken vigt ligger på allmänhetens höga tanke om deras oväld och: rättvisa. Vi beklaga derför, att vår samtida har tillåtit sig att yttra Bitt tvifvei först och komma med grunderna derför så långt efteråt. Emellertid, bättre sent än aldrig. . För att öfvergå till H. T:s advokatur för sina skyddslingar, må det till en början förunnas oss att uttala vår fägnad deröfver, att tidningen erkänt lagligheten af de tredskandes hemtning. Att Gotländska beväringslagen ej innehåller något i den vägen (hvarom vi för tillfället ej vilja tvista), betyder naturligtvis ingentiog, då deri ju i alla fall stadgas skyldighet att deltaga i beväringsöfningar. Infinner sig den värnepligtige ej vid mönstringen, måste han väl hemtas dit i enlighet med vanlig praxis i alla dylika händelser. H. T. tyckes ock, såsom nämdt är, ej vilja på allvar bestrida denna i sig sjelf tydliga sak, genom hvilket erkännande tvisten i betydlig mån förenklas. Vi slippa då att inlåta oss i vidlyftiga utläggningar om rätta förhållandet med den gotländska nationalbeväringens undantagsställning enligt Kongl. Brefvet at d. 5 febr. 1811. När deremot H. T. säger, att de fem brottslingarne bort dömas såsom rymmare, då kunna vi icke längre följa med. Förbrytelsen kunde