Göteborgsposten – 10 september 1874, sida 2

anmäla oss sjelfva. Mod, Octavia! Ni är helt blek. Tag min arm! Han drog hennes arm i sin och ledde henne fram mot de dubbeldörrar, som lemnade inträde till biblioteket. Han kände henne darra. Då de kommo nära dörren stannade hon och yttrade med ett nervöst skratt och tilltagande darrning: — Rollyn, jag är rädd. Det påstås, att earlen skall vara förfärlig i sin vrede. Han rasar som en vansinnig, då han blir uppbragt. Ni vet, att man med anledning af hans förskräckliga temperament kallade honom den rasande Hawkhurst. Tänk om han skulle förändra beslut och ej göra er till sin arfvinge? — Nåväl, vi skulle ju ändock hafva Cragthorpe, sade Conyers. Hvarföre skulle vi darra för hans vrede, när vi ej äro i beroende af hans gunst? Han kan ej beröfva oss er förmögenhet och ert fädernehem. Octavia spratt till och bleknade ännu mera. Conyers kunde ej drömma om, att hennes förmodade rikedom ej fanns i verkligheten, att de voro till den grad beroende af earlens gunst, att, om han ville förskjuta dem, skulle deras förenade inkomster knappt uppgå till några hundra pund om året, Hon vågade ej bekänna sanningen för Conyers, men yttrade bedjande: — Fördrag hellre allt än förlora hans ynnest, Rollyn. Jag skulle aldrig kunna uthärda att se Desmond såsom egare af Hawks Cliff. Mitt mod sviker mig. Gå nu, så att det måtte vara förbi eå fort som möjligt. Hon kastade sin hatt och sin mörka slöja på en stol, som stod i närheten, och lät sin schal falla till goltvet, så att hela hennes brudutstyrsel blef synlig. Derefter fattade hon Conyers arm, och den unge mannen öppnade dörren samt ledde in sin brud. Earlen satt vid en liten pulpet, som stod invid ett fönster med utsigt öfver hafvet, och skref ifrigt. Då dörren öppnades, såg han upp och rynkade ögon