Victor Hugo har till fredskongressen i Cnåvo skritvit ett af sina eldfängda bref, ur hvilket må meddelas detta: Paris, d. 4 sept. 1874. Dyre medborgare af den europeiska republiken! I hafven önskat min närvaro på kongressen i Geneve. Jag beklagar, att jag icke kan mottaga eder ärofulla Inbjudning. Om jag i detta ögonblick kunnat tala några ord ibland eder, så skulle jag, och helt visst utan motsägelse från Eder sida, lägga nya förbehåll till dem, som jag för fem år sedan uttalade på korgressen i Lausanne. Det dåvarande onda har förvärrats; fredsproblemet har invecklats i krigets ofantliga gåta. Vi ha framför oss en följd af katastrofer, vi måste löpa kedjan till slut. Denna kedja — bar Äswidts af tvenne män: Louis Bonaparte och Bismarck. Det militära kejsardömet har lupit kedjan ut till det gotiska riket och öfvergått från Frankrike till Tyskland. Vi kunna ännu blott skönja freden på andra sidan om ett fall och en förtviflad kamp. Freden är ännu alltjemt framtiden, men tyvärr icke nutiden. Hela den nuvarande situationen består i ett dödligt hat, hatet för en mottagen örfil. Hvem har blifvit örfilad? Hela verlden. Frankrike slaget i synen är blygselns rodnad, på alla folks panna, Det är den skymt, som tillfogats modren. Deraf hatet. De besegrades hat till segraren, folkens hat till konungarne, ty konungarne äro segrare och folket de at dem besegrade; hat utan annan