Göteborgsposten – 10 september 1874, sida 2

de nu föreliggande dikterna tillhöra skaldens yngre år. Mängden af bandskrifter från denna tid skall vara öfverraskande stor och vitna om en icke ringa poetisk produktivitet. Icke alla, icke ens största delen af Tegnrs postiska alster från donna tid äro, säger utgifvaren, i det skick att de här bort offemliggöras. Många at dem äro endast fragment och utkast, hvilka ännu sakna bearbetningen; andra bära alltför tydligt prägeln af att vara efterbildningar af andras verk eller studier, som säkert aldrig varit ämnade att komma till någon annans kännedom än författarens. Det visar sig emellertid af dem alla, att diktandet för honom varit ett medtödt behof; och lättheten att i versens form knyta sina tankar synes hos ynglingen nästan hafva varit densamma som hos den mognade mannen. I ett skaldebref till en vän yttrar han: På rimmets vingar lätt min tanke sväfvar kring, de versar, som jag gör, mig kosta ingenting, och alltså jemt hvad de 3 värda. Men med lättheten att alstra förenades först efter långa läroår af oförtröttadt arbete denna aldrig svikande säkerhet i formens behandling, denna genomskinliga klarhet, denna gäfva af begränsning och måtta midt i den slösande bildprakten, som samtid och efterverld så högt beundra hos Esaias Tegnör ... Ingen skall kunna genomgå samlingen af hans ungdomadikter, utan att af dem medföra det intryck, att känslan af hans konstnärliga bestämmelse aldrig slumrat, om den äfven mera framträder som en dunkel aning, än som ett klart meddelande. Vingarne växte, till följd af yttre förhållanden, måhända långsammare på den unge örnen, än man älskar att tro, då man sett honom i sin kungliga flykt; men han pröfvade dem tidigt, och senorna stärktes genom trägen öfning, Bland de skönaste dikterna i samlingen är den å sid. 31 förekommande Bön, hvilken förskrifver sig från skaldens yngre är och må här sinna plats: Bön. Om i lifvets bägar galla droppas, låt mig tänka: läkdom göms deri; när jag njuter, låt mig tacksam bli, när jag lider, låt mig hoppas. Ljusets seger, fridens, mensklighetens låt mig söka, och med sårad hand skrifva hämndens fordringar i sand och i. marmor tacksamhetens. Låt mig ge till bröders väl, men dölja, hvarje öfrig skärf, mig lyckan gaf, liksom ådran, gömd i mullens graf, skattar tyst till källans bölja. Må jag få en maka och en hydda och en graf i egna bygders famn, och ge en gåbg en son mitt namn, icke åt en stod att skydda. — Och om stormen rycker från mig stafven, tålamodets staf, om hoppets frö tvinas uppå lifvets strand och -dö; låt mig så dem uti grafven. Först der borta på den andra stranden bryts det bref, som jag försegladt bär, och jag vet att min bestämning der skrefs utaf den gode anden. Bland de flera dikter af litterärhistoriskt intresse, som finnas i detta bätte intagna, är det bekanta poemet Oppositionstalarne, hvilket hittills icke varit, så vidt vi veta, tryckt, men likväl läste i massor afskrifter och på sin tid. väckte stort uppseende. Utgifvaren berättar om anledningen till denna dikt fölföljande: Vid början af riksdagen 1828—29 väckte srelve Jacob Essen Hamilton på riddarhuset motion om indragning af åtskilliga helgedagar, hufvudsakligen på samma grunder, som äfven under senaro tider varit anförda för förslag i samma syfte. Motionen hänsköts till ekonomiutskottet, hvaraf Tegnöc var ledamot; och åt honom uppdrogs att författa utskottebetänkandet i denna fråga. Det var afstyrkande samt mottogs med mycket klander och ovilja. Det ovanliga i betänkandets form och framställning väckte lika mycken beundran bos motionens motståndare, som förargelse hos den som vid remissen understödt densamma; och då frågan förekom på riddarhuset, uppstod en liflig diskussion, under hvilken ej sparades på skarpa tillvitelser för det sätt, hvarpå utskottet behandlat frågan. Sedan motionären först försvarat sin motion, uppstod hr 6G. E. af Geijerstam, som ansåg att utskottet visat missaktaktning mot ståndet och fann att stilen öfvergick nära nog till persiflage öfver motionen, hvilket måste återfalla på det riksstånd, hvarifrån den utgått. — P. R. Bråkenhjolm, som yrkade återremiss och ökarpt klandrade betänkandets form, yttrade bl. 2., att Ådenna blossande vältalighet, dessa beständigt återkommande allegorier för den sansade läsaren förekomma såsom något allt för mycket vågadt bocksprång, och önskade för framtiden, att om ekonomiutskottet skulle blitva i tillfälle att undfägna rikets ständer med något dylikt snillefoster, detta antingen måste författas på rimmad vers eller ock på riksdagsprosa. — Frih. Fredrik Boije önskade, att utskottet måtte vara beskedligt och en annan gång nyttja ett sig och ständerna värdigare spräk. — tt öfverste Gray lefver anmäla oss sjelfva. Mc och att jag någon min arm!