Göteborgsposten – 10 september 1874, sida 2

——— — — ——— — i passionerad ton. Jag hoppas, att öfverste Gray lefver — jag vill ej kalla honom tader — och att jag någon dag skall se honom ansigte mot ansigte. Det finnes rättvisa i himlen, och jog vet, att jag en dag skall träffa öfverste Gray och känna honom, och han skall äfven känna mig. Jag beder till Gud, att dagen för vårt sommanträffande skall vara nära till hands! XX. Octavias ansigte var mycket blekt, då hon steg ur vagnen vid Hawks Cliff och ledsagades upp för trapporna af Conyers. Mer Callender följde långsamt efter, full af oro öfver det sätt, hvarpå lord Hawkhurst skulle upptaga nyheten. Han tänkte, att det vore bäst stanna i bakgrunden, till dess första häftigheten af earlens vrede hunnit lägga sig. Ä En betjent öppnade den massiva förstugudörren, innan de hade nått den, och det unga paret trädde in. Till och med i detta ögonblick af oro och sinnesrörelse kastade Octavia en snabb triumferande blick omkring sig i den ståtliga förstugan, på de målade väggarne, på den lyx och prakt, som öfver allt rådde. Hon måste öfvergifva Cragthorpe, nu då hennes onkel skulle återkomma och taga sitt gods i besittning; men hon hade handlat klokt och behöfde ej sörja för framtiden. Hon skulle i alla händelser bli lady Hawkhurst af Havks Cliff, tänkte hon. — Hvar är lord Hawkhurst, Peters? frågade Conyers med låg röst. — I biblioteket, sir, svarade betjenten vördnadsfullt. — Ensam, Peters? Betjenten svarade jakande och tog ett steg i riktning mot biblioteket. — Anmäl oss icke, Peters, sade Conyers. Vi skola