Göteborgsposten – 10 september 1874, sida 2

E. von Troil inlät sig på en vidlyflig histoutredning af frågan om dessa helgedagars komst, ansåg betänkandet ega en katolsk toing, samt tillät sig den förmodan rörande del deraf, att Åutskottet uppdragit dess förande åt någon af sina mindre väl valda ifvare, som afskrifvit detta stycke ur någon tilla. — Hr C. W. Uggla ville ha återres för bortslipandet af en del öfverflödiga och uttryck. — Grefve David Frölich, ksam riksdagsledamot, men olycklig talare, rade sig skarpast mot betänkandet och ville, det skulle brännas. Det är denna debatt, som skalden gisslar tt poem, hvilket är af tillräckligt stort inse att förtjena en allmännare spridning, rför vi här meddela det: opposltions-talare. På riddarhuset härom dan uppfördes stort spektakel. Opposition, som den år van, den gjorde der mirakel. Det var också, som ryktet lopp, en vigtig sak å bane: vältaligheten svälde opp som kam på retad hane. Herr Geijerstam steg först på bänk: Jag är en vän af ljuset, men räds att man gjort narr, betänk, af sjelfva riddarhuset. Vårt majestät går då i qvaf och folket man förvillar.Det är herr Geijerstam, herr af, han sjelf, som slikt ej gillar. Bort, bort med solens portar! — skrek en Uggla helt naturligt. Jag tål ej ljuset och dess lek det är mig för figurligt. — Det fins ej allvar nog uti den skrift, — sad Fredrik Boije — ett värdigt språk det fordra vi, hur vildt vi sjelfve skoje. Nu reste sig med makt herr Bråkenbjelm, en man att rosa. -Är det, sad han, ett utskottsspråk? Är det en riksdagsprosa? Hvad bocksprång! Jag är född i Småln, har lärt dess melodier; gif akt, jag vill ha fläsk i kåln och rim i poesier. Jag har fylt opp och med princip vakanserna i bjernan; ett måladt skal ger sekter Grip, men, ser ni, jag ger kärnan; allt hvad jag ej törstår, var viss, att jag det remitterar, och derför är remiss, remiss alltjemt hvad jag voterar. Steg sedan opp herr von Troil, den talaren jag lofvar, han höll ett tal, som höll en mil, om kejsare och påfvar. Han talte som en höglärd man om texter och Sankt-Peder: han började i söder, han, och slöt i nordanväder. Till slut gref David ordet tog — till slut det bästa spar man — den David icke Goliath slog, men lång som Goliath var han: han hade riksdagsyrket valt. för slägga eller spade. Nu hostade han liberalt och stammade och sade: Oslipad kom jag, det är sant, att ifra mot despoter, nu har jag slipat af hvar kant, Gud vet hvad snart står åter. Jag förde mycket fåfängt prat, som protokollen visa, nu är jag klar och moderat, som jag skall strax bevisa. Konstitution i ljusets dar, statsmakter, frihetsanda, försvarsverk utan allt försvar och Dagligt Allehanda — min asigt är — jag vet ej hvad — patriotism och hafra — nationens vål och tidningsblad och sist — AbrakadabraHäraf är klart, att tryckfrihet är grund till landets lycka i thy, att jag, som hvar man vet, har ingenting att trycka. Men märk nu tecknet, hvaruppå min moderation kan kännas; författaren bör ohärgd gå, men hvad han skref bör brännas. Han slöt. Hvad loford af och till som bin kring kupan surra! Hvar enda trampmaskin stod still och grefvar ropte hurra. Votering, ja och nej i mängd, dess utgång är ej okänd, författarn blef väl icke hängd, men ack! — hans skrift blef obränd. Utrymmet förnekar oss tyvärr att återra åtskilliga andra bland de bitande, satia poemen; dock kunna vi icke motetå ten att här intaga ätven ett profstycke at sätt, hvarpå skalden gisslade fosforisternas ra i Fläskkorfren. (Sonnett.) läskkorf, du ambrosiska, du sköna, vill din ära sjunga i sonnetten. nd gudarätter är du första rätten, korfvarnes sonnett, jag vill dig kröna. p mig ännu en strof, sonnettens höna! jag må prisa på de rätta sätten korf, som har mer smak än Fosfors-ätten son af galten, betad i det gröna. t visst är Skaparn sjelf en galt, go vänner, ibland annat dagligt allehanda gjort en gris, som kallas universum. å medisterkorfven lätt man känner, är idn, han är en fallen ande med mer, som fordras ad supplendum versum.