Göteborgsposten – 10 september 1874, sida 2

brynen. Det missnöjda uttrycket förbyttes till ett uttryck af förvåning, då han igenkände de nykomna. Han reste sig upp och steg emot dem med ett välkomnande småleende. — Detta är ett alldeles oväntadt nöje, miss Windsor, sade han med intagande artighet. Det gläder mig obeskrifligt att se er. Har ni maskerat er? tillade han med en blick på hennes utstyrsel. — Oh, mylord, sade Octavia darrande, vi — jag — — Vi ha ej klädt ut oss, mylord, sade Conyers med ett småleende. Vi äro blott två unga menniskor, som äro uppfyllda af kärlek och otålighet. Ni lemnade ert samtycke till vårt giftermål, mr Callender gaf äfven sitt, och Octavia och jag ha varit nog romantiska att i all tysthet begifva oss till en kyrka och låta viga oes. — Huru! — Tillåt mig, mylord, att presentera min hustru, mrs Rollyn Conyers. — Er hustru? Är ni gift? — Ja, mylord. Vi blefvo i dag på förmiddagen vigda i kyrkan i Penzance. Vi ha nyss kommit från kyrkan. Lord Hawkhurst såg bestört ut. Hans ansigte blof rödare än hans hår. Ea djup harm började framblixtra ur hans ögon. — Är detta ett dåligt skämt? frågade han. Eller är det en ännu sämre sanniog? Har ni tagit en brud på detta smygande sätt, Conyers, liksom om ni ej vågade lemna henne frihet länge nog för att göra passande förberedelser? Jag kallar ett sådant handlingssätt sjelfviskt och lågt. Colyers ansigte blossade, men han lade band på sin häftighet. (Forts)