Göteborgsposten – 12 februari 1874, sida 1

— — —————————— omtalade han med ett småleende huru mycket han beunde hindostanska språket. Han hade bott i Indien och känner språket grundligt. Han har till och med skrifvit on hindostansk grammatik. — Ah! — Hura mycket eller huru litet han vet, kan jag ej gissa; men han vet mer än du tror. Han sade mig äfven, att han studerat den hindostanska karakteren, och det var något i sättet hvarpå han uttalade det, någonting i hans ögon, röst och hela personlighet, som ingaf mig den tanken, att orden hade en särskild betydelse. Han torde måhända misstänka något om hvad som händt här — men nej, det är omöjligt! Jag ansåg det också omöjligt, att jag skulle kunna låta narra mig till en blunder, men detta har händt två gånger i dag. Först då jag bestämdt förnekade mig ha sett den hemlighetsfulla gästen, sedan då jag antog honom vara okunnig i hindostanska språket. Man kan ej vara för mycket på sin vakt, då man har så mycket stt riskera. — Jag kan ej inse att någon särdeles stor skada är skedd, sade Monk tankfullt. Låt vara att Bisset är allt hvad du säger, så är han dock ej annat än en menniska. Så slug kan han ej vara, att han skulle se så djupt under ytan. — Du tror det? Men han har valt sitt yrke af ren böjelse derför. Hans själsförmögenheter äro alla utbildade i en riktning — den att utforska hemligheter. Han är lik en hund, hvars väderkorn blifvit utveckladt till fullkomlighet. Han beböfver blott vädra en hemlighet för att af hela sin själ hängifva sig åt bemödandet att uppdaga den. Om någon hemlighet är dold i detta hus, skall: han draga den i ljuset. Du är i fara lika väl som jag. Jag kan ej störtas i förderfvet utan att draga dig med mig Du har motarbetat mig detta sista året, Gilbert, men jeg säger dig, att du hade gjort bättre i att arbeta med mig än emot mig.