Göteborgsposten – 12 februari 1874, sida 1

väl icke anses allt för förmätet, om man hoppades, att nu så mycken enighet dels inom riksdagen dels riksdagen och regeringen emellan kunde åstadkommas, att åtminstone något kunde komma till stånd i en så vigtig, en så verkligen betydelsefull fråga. Skogsfrågan och bränvinefrägan — med dermed i samband stående frågor om utskänkning af vin och maltdrycker — borde väl vara af den art, att regeringen på detta område, huru minst sagdt obestämd dess ställning till majoriteten än kan anses vara, måtte kunna påräkna tillmötesgående, om hon der är beredd att taga det initiativ, hvartill hon blifvit uppfordrad. Då ett sådant nu verkligen är att förvänta i skogsfrågan, har denna derigenom intagit en särdeles framstående plats i hvarje medborgares ögon, hvars hela uppmärksamhet icke med den spända längtan efter något retande — en fullständig brytning, en skandal eller en katastrof — är rigtad på vårt -högt skinande konstitutionsutskott. Vi hafva derföre också i främsta rummet, då vi genomgått motionerna i Andra kammaren, fästat oss vid dem, som röra skogsfrågan, och det så mycket heldre, som en af motionärerna, hr F. Malmberg, synes i sitt förslag hafva dels gått så långt, att regeringen efter all anledning alldeles icke kan gå längre, dels upptagit åtskilligt af det som andra motionärer hvar för sig föreslagit. Hr Malmberg vänder sig först emot de s. k. skogsköpen på viss tid, hvilka han anser hafva skogens ödeläggelse till följd, synnerligast om vid dylika köp ej blifvit bestämdt, att ofverkning ej får ske under en viss dimension. Hr Malmberg föreslår derföre, att dylika löp ej böra få utsträckas på längre tid än 10 år och vid dem afverkning ej tillåtas under 8,2 tum 16 fot från roten af trädet. I sammanhang härmed föreslår motionären en ändring i skiftesstadgan, hvarigonom skogeliqvid efter laga skifte ej får utsträckas till träd af mindre dimensioner än den ofvan angifna, så vida icke skogsstyrelsen så medgifver. Efter hvad man velat veta, skulle sinansministerns förslag i detta afseende icke innebålla någon bestämmelse. Detta skulle således vara en ibland de punkter, i hvilka regeringen och motionären icke skulle stämma öfverons. Då vi icke känna till finansministerns vöntade förslag, kunna vi naturligtvis icke derom ytra oss; vi kunna det så mycket mindre, som det ju ännu är en möjlighet, att nämde förslag innehåller något motsvarande. För öfrigt synes den trånga begränsningen af 10 års tid väl skarpt tilltagen. Den följande punkten i hr Malmbergs förslag torde vara den vigtigaste. Hr M. föreslår, att hvarje skogsegare må fritt disponera öfver sin skog, men abl han, om han anlitar sin skogstillgång så, att ett dugligt skogsbestånd ej förefinnes, skall vara pligtig att på egen bekostnad åtsrplantera och vårda det nya skogsbeståndet samt under tiden vid laga ansvar förbjudas att anlita sin skog till afsalu. Då för öfvervakande at ett sådant stadgandes efterlefnad den n. v. jägeribetjeniogen måste anses alldeles otillräcklig, föreslår hr M. att kontrollen må öfverlemnas åt en nämnd af tre personer — och bland dem alltid skogsinspektören — inom hvarje landstingsområde, och att denna nämnd, förutom kronooch jägeribetjening, må inom hvarje kommun hatva till sitt biträde tvenne af kommunen aflönade, härför lämpliga personer. Motionären framhåller särskildt vid denna punkt olämpligheten att försöka hejda skogsförödelsen genom höga tullar eller exportförbud. Säkerligen kommer icke heller regeringen att föreelå något dylikt, men deremot är det ju att hoppas, att hon kommer att framställa förslag till lagstadgande om skyldigheten för skogsegare att åstadkomma återväxt. Genom höga tullar och exportförbud minskas eller borttages vinsten af ett ordentligt skogsbruk, och det är icke den vägen vi skola gå för att skydda våra skogar, hvilkas skydd i en omtänksam egares hand ligger i hans intresse, ju mera skogen inbringar honom. Vi hafva ockeå en gång förr — då vi ytrade några ord om motionerna i skogsfrågan vid förra riksdagen — framhållit, att lagstiftningen bör rigtas mot den, som, så att säga, både för egen skull och samhällets, behöfver det sistnämdas förmyndarskap, icke mot den som drifver ett ordentligt skogsbruk, äfven om han för sin husbållning finner det lämpligt att begagna 20 å 30 års omdref. En skogsförstörare, t. ex. en mindre jordegare, som förvandlat sin skog till ödemark genom att afverka pitprops — och sådane finnas tyvärr många, kanske äfven bland herrar lagetiftare sjelfva — skulle genom exportförbud icke förmås att