Göteborgsposten – 5 februari 1874, sida 1

——————— ——— 2— — Kanhända att ni kan gifva mig några upplysningar, mr Mouk, sade polistjenstemannen lugnt. Gilbert Monk spratt ofrivilligt till. Han tyckte för ett ögonblick, att det låg någonting särskildt betydelsefullt i Bissets röst. I nästa ögonblick blef han dock åter lugn i det afseendet och var färdig att skratta åt sin dårskap — Jag! utropade han. Åh nej, visst icke. Jag har ej haft den lyckan eller olyckan att se spöket. — Miss Monk såg det, efter hvad lord Chetwynd berättat mig. — Ja-a. Min syster såg det, tror jag. Men hade ej den der spetsbiten varit, som Chetwynd slet från spökets arm, skulle jag ha ansett alltsammans såsom en synvilla både af Chetwynd och min syster. Men det der spetsstycket bevisar, att den? sällsamma gästen var en qvinna, och jag tror bestämdt, att ni bland tjensteflickorna skall finna den brottsliga, mr Bisset. — Jag tackar er för vinken, sir, sade Bisset. Jag skall höra mig för hos tjensteflickorna. Apropå, lord Chetwynd har omtalat för mig, att ni stod i dörröppningen till växtrummet och blickade ut mot trädgården första gången då vålnaden visade sig, mr Monk. Och dock såg ni ingenting. — Alls ingenting. — Lord Chetwynd har äfven berättat, atl ni den aftonen sagt honom, att ni en lång stund stått i växtrummet, och att ingen kunde ha trädt in dit utan att ni skulle veta det, fortfor Bisset i det han smuttade på sitt rödvin. Om qvinnan varit dold bland växterna, borde ni ha hört när hon sedan gått ut. Men äfven om mån anteger, att hon var ljudlös i sina rörelser, och att ni ej såg henne den gången, är det besynnerligt att ni hvarken såg eller hörde henne under bennes flykt, sedan hon blifvit sedd af lord Chetwynd. — Ej det ringaste besyganerligt, sade Monk med stigande förakt för polistjenstemannen. Hon såg sannolikt