IFE Jag avi 101 en rikugare upptattning at 10rhållandena i denna obatydliga sak, som man tyckes vilja förvandla till en cause celebre, och tillika för en närmare granskning af domslutet, nedanstående af mig till k. Göta hofrätt ingifna besvärsskrift jemväl måtte finna en plats i tit. blad; och stannar jag i förbindelse hos öfriga tidningsredaktioner, hvilka meddelat ifrågavarande notis, om de skulle täckas åtminstone i korthet referera innehållet af mina besvär. J. von Koch. Till K. M:ts och rikets Göta hofrätt! Då jag härigenom vördsamt underställer k. hofrättens upplysta pröfning det af Vedens bäradsrätt den 27 sistl. december meddelta, härhos bifogade utslag, hvarigenom jag blifvit dömd att undergå sex månaders straffarbete för det att jag tagit vägen öfver en obetydlig del af den emellan stationen Fristad och Boras anlagda jernväg och derigenom åstadkommit en rubbning at jordvallen, hvarför skadan uppskattats till endast 1 rdr 50 öre, — kan jag icke tillbakahålla intrycket af min förvåning ötver ett sådant domslut eller egentligen en så beskaffad tilllämpning af lag, och, i detta ämne, utfärdade författningar. Mitt s. k. brott, hvilket jag frimodigt erkänt, har bestått deruti att, sedan jag af en utpost erhållit underrättelse derom, att den vanliga farvägen från Borås till min egendom Påtorp, i anseende till pågående målskjutning vid Elfsborgs regementes skjutbana, icke kunde vid tillfället passeras, samt jag, som hade brådtom till mitt hem, men som, enligt trafiktabellen, visste, att något ordinarie bantåg vid den tiden icke var att förvänta samt äfven försäkrat mig derom, att ej heller några extra tåg eller lokomotiver voro i närheten, tog vägen öfver jernbanan, utan att derå vålla någon annan skada än den omförmälda till värde af I rår 50 öre. Vare långt ifrån mig att vilja bestrida, att jag genom detta oförsigtiga törfarande begått en förseelse och öfverträdt ett i lag stadgadt förbud att beträda jernbanans område. Deremot föreställer jag mig, att häradsrätten väsendtligen misstagit sig genom tillampningen i förevarande fall af strafflagens 19 kap. 11 samt åläggandet af ett så oerhördt strängt straff för en förseelse af detta slag, deraf en obetydlig skada vållats å en jordvall, utan att någon annan fara för lif eller egendom, efter sig företeende omständigheter, ens kunnat uppstå och hvarom mera här nedan. Den från strafflagen åberopade 11 afser uppenbarligen, efter hvarje rimlig juridisk tolkning, ett brottsligt uppsåt att genom någon åtgärdästadkomma skada, d. v. s. utöfva ett slags nidingsdäd, dervid sjelfva conatus anses böra ytterligt strängt bestraffas, äfven om försöket misslyckas och icke vållar någon skada. Uti förevarande fall deremot kan, efter min tanke, intet strängare ansvar drabba den felaktige än det som atses i K. M:ts sridlysningsstadga den 18 januari 1855, der det uttryckligen stadgas, att den som utan uppsåt att skada göra olofligen beträder jernvägs omräde m. m. skall straffas med böter från 20 till 200 rår eller fångelse från 2 till 6 månader, således i intet fall med straffarbete. Också har, såsom protokollet utvisar, det i stämningen å mig yrkade ansvar inskränkt sig till straff enligt nämda stadga. Jemväl ur denna synpunkt förefaller det alltför sällsamt att häradsrätten utsträckt ansvaret så långt utöfver hvad åklagaren i stämningen yrkat. Visserligen har man sedermera sagt mig, hvad jag af häradsrättens utslag icke kunnat ana, eller att 1855 års af åklagaren åberopade fridlysningsstadga vore att anse såsom af strafflagen upphäfd, till stöd för hvilken mening man åberopar k. förordningen om nya strafflagens införande d. 16 febr. 1864. För min del kan jag likväl icke erkänna riktigheten af en sådan mening, enär den nya strafflagen icke stadgar något straff för den som, utan uppsåt att skada göra eller något slags okynne, olotligen beträder jernvägs område. En sådan förseelse har uppenbarligen icke af lagstiftaren ansetts såsom ett brott af urbota beskaffenhet, utan subsumerar fortfarande under särskilda stadgar till förekommande af sådan anordning, för hvilket intet rimligt motiv eller uppsät finnes till att göra skada. Också har mig veterligen sådana förseelser som den nu ifrågavarande, derest de blifvit åtalade, endast föranledt åläggandet af bötesansvar, men säkert i de aldra flesta fall stannat vid en tillsägelse att lemna banan jemte en lämplig varning. Om åter strafflagen ovilkorligen måste i förevarande kasus tillämpas, så inhemtas af 19 kap. 12 S att i ringare fall, hvartill det nu åtalade väl skaligen måste hänföras, domaren må till böter döma. Enär häradsrätten, på grund af trafikchefens uppgifter, ansett det vara uppenbart, att fara eller olycka af jernvägsfartens begagnande deraf uppkomma kunnat-, hvilket antagande otvifvelaktigt inverkat på straffbestämmelsen, tillåter jag mig att något närmare, än som skedde inför häradsrätten, belysa de för handen varande förhållandena. Till en början anmärkes, att i fall någon olycka inträftat, skulle den ju i första rummet drabbat mig sjelf; men är det antagligt att en 70 års man, som hvarken var på något sätt öfverlastad eller mistat förståndet, skulle haft så litet sjelfbevarelseinstinkt, det han ej betänkte, huruvida nägon sammanstötning kunde inträffa. Jernvägen, som vid tillfället af mig begagnades, är uppmätt till 807 alnar, således högst 3 minuters väg, men på närmare håll eller 560 alnar finnes ett annat öfverfartsståälle, hvarförutan hr trafikchefens påstående, att, i anseende till den höga banken, det skulle varit omöjligt att vika af från denna bank, befinnes icke öfverensstämma med verkliga förhållandet; ty en hvar kan lätt öfvertyga sig derom, att, med undantag af högst 100 alnar, kunde jag i nödfall ganska väl med mitt åkdon afvikit på sidan om jernvägen. Vidare är att bemärka, det på ömse sidor om det första öfverfartsstallet är banan på betydligt afstånd fullkomligt rät, hvadan jag hade godt tillfälle iakttaga, om något lokomotiv befunnes i närheten, — hvartill kommer, att på ännu längre afstånd eller på andra sidan Fristads och Sparsöns stationer alltid med ångpipan signaleras, då ett lokomotiv närmar sig ifrågavarande bandel. Hr trafikchefen angaf visserligen inför domstolen, säsom skäl för åtalet, att han ansåg det vara angeläget, att ett varnande exempel statuerades; men hvarför hans nit skulle sträcka sig så långt, det han på sanningens bekostnad skulle framkomma med felaktiga uppgitter, har jag svårt att förstå. Slutligen anhåller jag att få hänvisa till ett prejudikat i ett mål af mycket äfventyrligare beskaflenhet än det förevarande, der K. M:t genom utslag af den 19 juni 1866 dömde den brottslige till femtio rdrs böter. Med stöd af alla dessa skäl anser jag mig fullt befogad att hos k. hofrätten vördsamt anhålla, att ansvaret för den af mig oeftertänksamt, men utan en skymt af uppsät att göra skada, begångna och af vederbörande åtalade handling måtte inskränkas till penningboter, bysande jag den förhoppning, att k. — — EEE ERT EET RAKET TEE ERS VELA DARRAR ATEA