Göteborgsposten – 5 februari 1874, sida 1

det var endast de stora idderva som i hans ministårprogram kunde exponeras. Derföre lät han sina åhörare äfven veta, att statens räkenskaper taga i anspråk tio gånger större arbetsstyrka, än som behöfdes. Man kan således motse ett mycket enkelt statsbokhålleri, med hvarken kostsamma eller besvärliga kontroller, infördt, när han kommer till styret. Förmodligen hade han läst i vår historia om hr Eskils gemak, i hvilket kung Gösta förvarade statens öfverloppssilfver, ty tal. förordade bildandet af en statskassa; men huru den skulle förvaltas och hvartill den skulle användas upplyste tal. icke. Måhända blir den förvarad just i den pung, till hvilken han, vid banketten för grefve Posse, önskade att falangen snart skulle få nyckeln? Haus afsigt vore föröfrigt alls icke att göra tjenstemännen tunna som pankakor: de måtte gerna blifva jäsmunkar. Detta uttalande stod just icke i konseqvens med hvad han förut yttrat; men i logiken är det icke som denne rådsäteefterfikares förnämsta styrka ligger. Sannolikt afser han dock med sin motion, hvilken till sin syftning öfverensstämmer med hr Jonas Jonassons, mindre att befordra en omorganisation af embetsverken, utan mera att åstadkomma ett i stor skala utfört fysiologiskt experiment. Jeg antager nemligen, att till hans kunskap kommit, att en utmärkt vetenskapsman och stor djurfysiolog sysselsätter sig med två experimenter, det ena att förvandla några exemplar af örnslägtet vill mycket beskedliga foglar genom att endast förse dem med vegetabilisk föda, hvaremot det andra består deri, att några dufvor endast födas med rått kött, på det att de skola förvandlas till roffoglar. Först med sextonde generationen lärer dock den stora metamorfosen anses blifva fullständig. — Om nu — torde br C. A. Larsson tänka — embstsmännen skulle förses med vegetabilisk föda, så är det troligt, att de mycket skyndsammare skola förändra natur och blifva precist sådana som hr Larsson anser ändamålsenligast. Det torde dock blifva nödvändigt att förse den minister, i hvilken hr Larsson skall fungera, eller åtminstone honom sjelf, med en något kraftigare utfodring.) Men då nu så mycket inom riksdagen ordas om reformer och huru lätt de, allenast viljan är god, kunna åstadkommas, så tager jag mig friheten att erinra derom, huru oförmögen representationen sjelf är att till och med inom sitt eget område åstadkomma just den reform, hvars behöflighet af ingen kan bestridas. Det torde vara svårt, om icke omöjligt, att uppgifva någon annan representationsförsamling, hvars diskuasioner både så låogsemt och i så ofullständigt skick komma till allmänhetens kännedom. Kamrarnes tryckta protokoller borde ganska skyndsamt och regelmässigt för allmänheten blifva tillgängliga, om kamrarne för en sådan åtgärd verkligen intresserade sig, Nästan alla ledamöterna erkänna obetingadt, att det är illa stäldt med anordningen, och personer utses vid hvarje riksdag med uppdrag att öfvervaka tryckningsbestyret; men hvarken de förra eller de senare ha nog energi att reformera det bristfälliga. Fastän tryckningen går långsamt, så vinnes dermed icke ens det, att förhandlingarne fullständigt utgifvas. Till och med representanter, som uppställa stora fordringar på alla andra, draga icke i betänkande att undertrycka och förstöra sina af notarierna uppsatta anföranden, hvarigenom de icke kunna intagas i de tryckta förhandlingarne, och detta oskick fortgår oanmärkt riksdag från riksdag. Följden af den dåliga anordningen och den icke bättre espriten är, att ganska få ibland allmänheten bry sig om riksdagens tryckta protokoller, hvilka likvisst medföra en ganska betydlig utgift för staten. Af det nu anförda torde det framgå, att icke heller representationen utmärker sig fördelaktigt på det reformatoriska området, icke ens när det gäller en fråga, som dock afser representationens eget anseende. Vid Andra kammarens korta sammanträde i måndags förekom en liten episod, som dock icke är utan all betydelse. Emot förut antagen sed hade icke de tal, hvarmed ålderspresidenten grefve Erik Sparre helsat kammarens ledamöter och talman, blifvit införda i protokollet. Detta hade öfverraskat hr Gumelius, som nu begärde, att hr grefven skulle