Göteborgsposten – 5 februari 1874, sida 1

— Ni eger sjelf bestämma era vilkor, mr Bisset, sade murquisen. Jag öfverlemnar alltsammans i era händer. Lord Chetwynd visade sina gäster de rum, som skulle upplåtas åt dem, och kort derefter anmäldes, att frukost var serverad. Miss Monk visade sig ej vid bordet, men Gilbert kom in med ett jovialiskt småleendej på sitt mörka ansigte och tillgjord glädtighet i sitt sätt. Chetwynd presenterade sin styfbror för mr Tempest och polistjenstemannen, och Monk helsade artigt på båda. Mr Bisset förekom Monk som en löjlig sprätt, hvars skicklighet i det yrke han valt vore mer än tvifvelaktig, och han fattade ett djupt förakt för honom. — Af den karlen har jag ingenting att frukta, tänkte Gilbert Monk. Jag trodde, att jag skulle träffa en skicklig man. Om jag blott visste hvar Bernice är, skulle jag skratta åt honom. . Sedan hofmästaren utfört sina åligganden vid frukostbordet lemnade han rummet. — Min bäste Bisset, sade Monk då efter en kort paus, i det han antog en viss öfverlägsenhet i sätt och ton, liksom om han talat till en i samhällsställning långt underlägsen person, naturligtvis har ni hört hela historien om lady Chetwynds vålnad? Ni är gentlemannen från Scotland-Yard, anteger jag, och mr Tempest är väl bekant för hvar menniska, till namnet åtminstone, såsom den store upptäcktsresanden. Chetwynd Park, fastän ett af de största herresäten i England, har hittills saknat ett behag, som säges tillhöra så många andra af våra stora gods — behaget af en familjevålnad. Bristen tyckes nu slutligen vara afhjelpt, och Chetwynd Park kan hädanefter äfven bli beryktad för sitt spöke. Den lättsinniga tonen och hänsyftningen på lady Chetwynd, hvars namn marquisen ej kunde höra utan smärta, ingåfvo åhörarne både förvåning och vämjelse. Monk hade velat synas uppsluppen och tanklös, men han hade i verkligheten förekommit sina åhörare låg och hjertlös.