Göteborgsposten – 5 februari 1874, sida 1

ÅBVAHÄNmEÄ VE Ft Vv MR MIRA PARA ee kKiksdags-Kaleidoskop 1874, VI. Det är bekant, att Miltiades segrar hindrade Themistokles att sofva. Man har till och påstått, att hvarje menniska alltid är mer eller mindre beslägtad med Themistokles. Om så är förhållandet tillåter jag mig icke att påstå, utan inskränker mig blott till att erinra derom, att den väldige Valkebo-representanten hr Carl Anders Larsson icke längre ensamt kan göra anspråk på den utmärkelsen att hafva motionerat atslag å K. M:ts proposition om dyrtidstillägg åt statens embetsoch tjenstemän. Hr Jonas Jonasson i Rasslebygd ingaf äfven en alldeles dylik motion, och när den till remiss skulle förekomma sistl. lördag, vederfors honom den utmärkelsen, att hr finansministern uppträdde med ett längre anförande, rikt på upplysningar för bedömande af den vigtiga frågan, huruvida omorganisationen af embetsverken pågår eller blifvit af regeringen åsidosatt. Det är likväl påtagligt, att om än det som hr finansministern anförde var tillfredsställande för de i detta ämne hemmastadde, så, enär i Andra kammaren ganska många finnas, hvilka ioko tillhöra nyssnämnda kategori, blefvo dessa icke öfvertygade, desto mindre som omorganisationen af embetsverken tör dem endast är en käpphäst, men frågan om dyrtidstilläggets förkastande hufvudsak, enär detta utgör en ponningefråga, som fullt kan fattas af principalerna, — valmännen — hvilka tros mäta sina ombuds duglighet efter deras förmåga att motsätta sig anslag. Grefve Arvid Posse, hvilken i likhet med hr Key, är en komet, som styres af — svaneen), kunde icke underlåta att vid detta tillfälle uppträda, när han försummat eller afhållit sig ifrån att tala vid statsverkspropositionens föredragning till remiss. Hr Jonas Jonasson hade viest icke någon aning om, att hans motion skulle blifva upphosvet till en lång diskussion. Både i afseende på omorganisations-väsendet och dyrtidstilläggs-oväsendet yttrade sig grefve Posse likväl beslöjadt; men det som nu skulle utgöra effektpunkten i hans anförande var tvifvelsutan det bestämda påståendet, att de medel, som hr finansministern föreslagit att upplånas till jernvägsbyggnadernas fortsättande, äfven skulle tagas i anspråk för bestridande af de löpande utgitterna. Detta påstående förklarade hr finansministern dock vara obelogadt. Grefve Posse åberopade nu den utredring af frågan, som pågick i statsutskottets riksgäldsafdelning. Rättast hade väl varit, att grefven sjelf bevisat sitt påstående och ej anticiperat på en utredning, som ännu icke skett. Sannolikt är emellertid, att grefve Posses nyss anförda påstående, uppropadt bona fide af mindre framstående ledamöter, egentligen grundar sig på obekantskap med statsverkspropositionens uppställning, hvartill dessutom såsom vigtiga faktorer naturligtvis nu äfven kom dels åtrån att producera något som slår an, dels den personliga. oviljan mot hr finansministern, hvilken. naturligtvis står den ädle grefven i vägen, och för att undanrödja honom tvekar nämnde grefve visst icke nu att använda samma medel, som han anlitade vid 1870 års riksdag mot dåvarande finansministern frih. af Ugglas. Om än hr Jonas Jonasson i Raselebygd företog sig att med hr Carl Anders Larsson vilja dela äran af initiativet till dyrtidstilläggets förkastande, så förmådde dock dep senare att i diekussionen helt och hållet undantränga den förre, hvilket äfven var desto lättare som denne icke alls uppträdde. Det företrädesvis märkliga i hr C. A. Larssons anförande var hans oförbehållsamma uttalanden, huru han skulle gå tillväga, om kan vore minister. Han begagnade derföre det nu gynsamma ögonblicket för att på sitt vanliga öppenhjertliga sätt delgifva kammarne och allmänheten sitt ministerprogram, och denna hans i åtgärd gläder mig desto mera, som jag i mitt föregående bref tog mig friheten antyda såsom min enskilda mening, att hr C. A. Larsson alls icke skulle draga i betänkande att öfvertaga alls statsrådeportföljerna. Om han vore minister — meddelade han — så skulle han utan skada kunna göra sig qvitt tretjerdedelar af alla de ärenden, hvilka. han betecknade såsom Åsmåsaker. För dessa skulle han alldeles icke lägga sin näsa i blöt. Det skulle tillkomma andra, underordnade embetsmän. Om åter småsaksegarne dermed blefve belåtna — eller huruvida han sjelf sköter mäl för andras eller egen räkning med iakttagande af att åtnöja sig med det beslut som i första instansen fattas, äfven då det ej utfaller till hans belåtenhet — hade han naturligtvis ej tid att närmare utveckla, ty