Göteborgsposten – 3 december 1873, sida 1

nm: 65641 ulli 7 2—2— Ä —— hade de nya undersökningarne antingen icke medhunnits eller vid nästa riksdag af samma flock då förklarats otillfrodställande, hvarigenom nytt uppskof vunnits. Under tiden hade norrlänningarno inom Andra kammaren fortfarande haft det band på sig, af hvars mindre behagliga tryck de ofta sått känning under behandlingen af många andra frågor. Inom Första kammaren adopterade frih. Bildt det uppskofssträtvande, för hvilket hrr Carl Ifvarsson och Lyttkens gjort sig till målsmän i den Andra. Till bekostande af nya undersökningar ville frih. Bildt bevilja på öret samma belopp som de begge nyssnämnda herrarne; men något definitivt beslut i hufvudfrågan — banans fortsättande — ville han ej vara med om. Andra gången friherren fick ordet inledde han sitt föredre; med tillkännagifvandot, att en sak hade förundrat honom, den nemligen, att ingen af dem, som före honom haft ordet och talat för bifall till statsutskottets förslag, upplyst, -hvarföre man nödvändigt nu skulle fatta ett beslut, då frågan ej är utredd. Det hade dock varit ganska lätt att besvara detta inkast genom att anföra friherrens egna yttranden under den tid han intresserade sig mera än nu för stambanornas fortsättande: då ordades ofta af dem, som intogo samma ställning som friherren nu, om behöfligheten Åaf ytterligare undersökningar, men då avarades, att tillfylleetgörande undersökningar redan voro verkställda, och att uppskof med arbetenas fullsöljande medförde förluster för staten, och så hade äfven förhållandet blifvit i pu föreliggande fall, om ej riksdagen fattat ett definitivt beslut. Friherren omnämde, att om en ingoniör ev gång förklarat sig för det bredspåriga systemet — frih:n var nu smalspårig — behöfdes det nära nog en våldsam kraft för att få honom öfver på den motsatta sidan: det blifver ett slags hederssak att stå qvar på samma sida. Detta ligger nu i menniskonaturen, och jernvägsingeniörer lära icke vara annorlunda än andra menniskor?, erinrade talaren. Det är onekligen en glädjande företeelse, att frib. Bildt kommit till den erfarenheten, att både ingeniörer och andra menniskor finnas, hvilka ega en bestämd ötvertygelse och vidblifva den; men det vore ingen glädjande företeelse om friherren, på det område han verkar, anser sig böra använda icke förnuftsskäl utan nära nog en våldsam kraft för att bringa personer öfver på den sida han sjelf intager. Man bör måhända bålla frih. Bildt räkning tör den utan tvifvel mera lösliga sparsamhet han ådagalade genom att vilja göra Norrlandsbanan från Storvik och uppåt smalspårig, hvarigenom dock allt gods, som ankom dit och skulle forslas vidare, måste omlastas och med den påföljd att det norr ifrån kommande tyngre godset betydligt fördyrades; men det torde vara tilllåtligt antaga, att till antydda sparsamhetsprof särskilt anknöts en liten bitanka på Stockholms-bergslagsbanas speciela intresse. Att i Första kammaren bredspårigheten skulle segra — med 82 röster — kunde med visshet förväntas, då motsidan — 16 röster — endast inskränkte sig till en fullkomligt betydelselös återremiss. Af den utgång, som frågan om Norra stambanans fortsättande fick i båda kamrarne, tramgår, att riksdagen gått ett stort steg framåt i visdom; men den, eller, rättare sagdt, förutseendet tröt längre fram, då det gällde att fatta beslut i fråga om inlösen af den s. k. Köping-Hult-jernvägen. En gynsammare tidpunkt än den, som just då egde rum för ifrågavarande åtgärd, inträffar sannolikt aldrig mera, och med hvarje år som förflyter skall det blitva allt mera äskädligt, huru stora de olägenheter äro, som ovilkorligen måste uppstå derigenom, att en enskild bana finnes belägen emellan och stående i direkt beröring med statens banor, utan att staten eger rättighet ordna trafiken och bestämma frakttaxan på den förra. Men på denna frågas algörande i Andra kammaren inverkade flere omständigheter: först och främst den vanliga, att regeringen föreslagit banans inlösande, och då kunde man på mycket billiga vilkor visa sig liberal genom att motsätta sig förslaget; vidare gjorde den omständigheten sitt till, att det förtröt icke så få, att bolaget skulle erhålla 25 4, utöfver banans uppskattade värde; slutligen tillkom egennyttan, icke den, att staten genom att tillösa sig banan gjorde en god affär, utan den egennytta som väcktes derigenom, att en praktisk jurist på Göteborgsbänken deducerade, att banan skall tillfalla staten utan lösen vid 1869 irs utgång. Möjligheten af en sådan anekteriog var för ganska många.en algörande omständighet. Visserligen deducerade en landt