framställt. Det vanliga svaret på de frågor, som ställas till de återkomna emigranterna, blir uttryck af ånger öfver ett lättsinnigt beslut och öfvertygelse, att förbållandena här hemma äro ojemförligt lyckligare för arbetaren. Det är hufvudsakligen inställandet af de kolossala jernvägsarbetena och inskränkningen af de stora fabrikernas verksamhet, som framkallat bristen på arbetssörtjonat. Det är också endast få bland de återvändande, som äro jordbruksarbetare; de, som hatva valt denna utkomstkälla, hafva mest dragit bort till den aflägsnare vestern, och de torde hafva det bättre; det är dock möjligt, att det endast är de högre omkostnaderna för den längre resan, som hindra äfven en del at dessa att söka återvinna det gamla hemmet. Hvad vi antydt rörande en betydlig del af de emigrerade qvinnornas öde, har tyvärr af de muntliga berättelserna bekräftats. Men hvad är då att göra med anledning af dessa olyckliga förbållanden? Hvad de främmande samhällen, som lockat till sig våra ombyteslystna landsmän, hvad den amerikanska regeringen, som uppmuntrat emigrationen, hafva att göra, det känna vi nog med oss utan att kunna bestämdt angifva det: de äro ovilkorligen skyldiga att göra några uppoffringar för att lindra den nöd, som hemsöker deras adopterade barn. De kunna göra dessa uppoffringar, om det är sannt, som man uppgifver, att nöden endast är tillfällig. Har en betydelsefull, en varaktig vändning i stort inträdt i de industriella förhållandena, så att man icke med någon visshet kan beräkna, att det snart åter skall blifva en återgång till ett böstre, så står skyldigheten dock qvar att lindra det närvarande eländet på något sätt, att icke de olyckligas sedliga håg och kraft till verksamhet brytes eller den inneboende driften att på hederligt sätt uppehålla lifvet genom hopplöshet helt och hållet qväfves. Den internationolla arbetareföreningens i Newyork förbundsråd har också i detta hänseende vädjat till vederbörande och påkallat statens ingripande. Mar kan ej hoppas, att deraf mycket vinnes, men det är väl, att någon korporation på ort och ställe söker väcka det slumrande sambällssamvetet. Om vi här hemma tala oeh skrifva aldrig så mycket i denna sak, så lärer det väl, om det ens kommer till vederbörandes öron, icke framkalla annat än axelryckningar eller kanske hånleenden. Man har äfven frågat, hvad som här hemma kan göras tör att mildra våra f. d. landsmäns hårda öde. För dem, som återvändt, är det i allmänhet ingen nöd. Tillfälle till arbetsförtjenst är nn här i landet öfverflödande, och arbetslönerna äro så höga, att man i betraktando af lefnadskostnaderna kan anse den svenske arbetaron bättre lottad än kanske något annat lands i verlden. Men man har framkastat den frågan, om intet borde göras för att ställa så till, att de arbetslöse emigranter, som qvarstannat i Amerika och önska hit återvända, kunde på något sätt förses med medel för återresan. N Det är icke lätt att besvara denna fråga. Flera skäl tala för, att intet bör görss för att åstadkomma en sådan återemigration, och man bör icke förebrå oss brist på känsla för de bortflyttades nöd, ehuru vi med motvilja skulle se, om något i detta syfte företoges. Det är sannt, att en arbetare, som i sitt fosterland år från år fått bättre utsigter på en nödtorftig eller till och med riklig utkomst och som der lefver under goda lagars skydd och genom flit och omtanka kan törvärfva sig alla medborgerliga rättigheter, det är sant, att om en sådan arbetare lemnar detta fosterland, så bör ej det samhälle han lemnat göra något för att återvinna honom. Men man skulle kunna anse, att den brist på ordning, stadga och fosterlandskärlek, som låter äfventyrarlusten taga öfverhanden, icke behöfver vara något objelpligt lyte i hans skaplynne: den obetänksamhet, eom tillåtit honom att pröfva vågstycket, kan vara sörklarlig och ursäktlig. Men vi måste se saken från en annan sida. De amerikanska förhållandena äro så olika våra. Den jemlikhetsanda, som man der sätter högt, den demokratiska och republikanska anda, som yttrar sig i afund eller hat mot alla, som stå högre, och tygellös äflan att nå deras, onligt deras uppfattning, lyckligare ställning, denna anda, eom på samma gång yttrar sig i förakt eller åtminstone brist på intresse för dem, som man anser stå lägre, denna anda passar icke oss. Man kan ju antaga, att våra emigranter lätt nog hemtat åsigter och seder i det främmande landet; kanske har deras sedliga värde varit utsatt för att neddragas äfven af amerikanska samhällssjukdomar, som, ännu mera än de ofvan nämda, måste vara oss motbjudande. Särskildt må vi ju bekänna, att den samhällsriktning, som gör dollarn till gud och som tett sig redan alltför smutsig i sina yttringar på andra sidan Atlanten, är oss förhatlig, och vi må icke inkalla kolportöror af dessa samhällsläror. Att en del af de emigrerade, synnerligen de lätt: sinnigaste, haft nog lätt att insupa dessa föroställningar, tro vi oss kunna antaga. Vi tro derföro, att man må betänka sig väl, innan man gör något för att åter hitföra emigranter. Komma de af sig sjelfva, så är derom ingenting att säga. Man har äfvon tänkt, att den svenska regeringen på diplomatisk väg skulle kunna uträtta något. Vi förstå emellertid ej, huru detta skulle gå till. En hemställan till unionsregeringen skulle icke göra något intryck. Någon upplysnivg om förhållandena behöfver -— —2 oc mm ov L AA mm — AA . om — — — Me