Göteborgsposten – 3 december 1873, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1873. (sterbllck och Vidräkning.) III. De som af pligt eller för sitt nöje följt riksdagsförhandlingarne under senast förflutna tjugofem åren med någon uppmärksamhet, skola sannolikt utan tvekan erkänna, att isynnerhet på jernvägsväeendets vidsträckta område har riksdagen lärt ganska mycke; till etort gagn för det allmänna: men troligen skola de äfven medgifva, att riksdagen på nämde område ännu beböfver lära ganska mycket, och skall så göra, vägledd af den obeveklige läromästaren — erfarenheten. Hvilket förfärligt oväsen anställdes icke inom och utom riksdagen och huru länge fortfor icke detta oväsen rörande stambansystemet? Dess antagande, bedyrade man, skulle blifva landets ruin, och kronan på olycksverket vore beslutet om upplåning af 100 mill. rdr för jernvägsbyggnadernas utförande för statens räkning. Upplåningen, erinrades å andra sidan, skulle ske för ett produktivt ändamål. Ja visserligen, svarades, men hvem vågade garantera, att dessa stambanor, som man ville bygga i ett så fattigt land som Sverige, skulle lemna ens så stor inkomst, att deras underhåll dermed kunde bestridas? Och hvarifrån skulle räntan och amorteringen på det oerhörda lånet tagas? Naturligtvis från de redan så hårdt betryckta skattegifvarne. På deras debetssedlar skulle ganska säkert under många år en särskild skattetitel införas: till jernvägelånets amortering.. Huru ofta sades eller skrefs icke den tiden: jag är visserligen icke någon spåman, eller jag vill ej vara någon olycksprofet — men — och så gällde det de olycksbringande statsbanorna. Emellertid, ju mera byggnadsarbetena framokredo, desto mera påfallande blof det, att egentligen två omständigheter hade föranledt de väldiga anloppen mot statsbanorna. Den ena hade sin grund i den visst icke obefogade föreställningen, att riksdagen, att riksdagen — som icke strängt hållit på Gustaf Wasas regel: Åen gång tala och dervid blifva — möjligen skulle förändra sinnelag, tröttna upp, när några år gått förbi och så sluta upp med att bevilja anslag till jernvägsbyggandet och då med det resultat, att blott några delar af landet hade blifvit hugnade med det kommunikationsmedel, hvilket alla ville se draget förbi sin gårdsknut. Men enär så anantagligen icke kunde ske, utan blott en mindre del af landet blifva gypnadt på det öfrigas bekostnad, hvartöre icke då hellre inga statsbanor? De menskliga svagheterna spela en roll äfven inom riksdagen; och bland sådana är afunden icke den ovanligaste. Det andra motståndsekälet var politiskt, men icke tillhörande den högsinnade politiken. Om regeringen hade uttalat sig för hela jernvägsväsendets öfverlemnande till den enskilda omtankan?, så skulle oppositionen genast hafva kastat sig öfver en så till ytterlighet ofosterländsk uppfattning af den omätligt vigtiga frågan; men nu antog regeringen statsbanesystemet, och då måste naturligtvis oppositionen bekämpa det och tilldela den enskilda omtankan en utomordentlig produktionskraft äfven på detta område. Inom representationen, både då den utgjordes af fyra stånd, och nu då den utgöres af två kamrar, hafva många välbetänkta och nyttiga förslag ifrigt bekämpats och antingen lemlästats eller aflifvats, allenast derföre att de kommit från — regeringen. Men derom är egentligen intet att säga, då förhållandet varit, är och torde blifva enahanda äfven i många andra länder, och man kan väl icke fordra, att våra representanter skola vara annorlunda konstruerade, öfver hufvud taget, än andra länders. Danska folketingets majoritet, den förenade venstern, vägrade att behandla den at regeringen framlagda finanslagen och med den påföljd, bland annat, att en mängd tullnedsättningar, som skulle kommit de mindre bemedlade till stor nytta, icke kunde afgöras. Inom vår riksdag var länge såsom grundsats gällande, att afprutning skulle ske i de årsanslag, som regeringen begärde till de redan påbörjade statsbanearbetenas tortsättande, fastän genom dessa afprutningar banorna senare bletvo fullbordade, deras öppnande för trafik följaktligen fördröjdes och arbetet blef dyrare än om det fortskyndats. Men oaktadt de förluster, som måste uppstå genom ett så förvändt förfaringssätt, ingalunda voro för riksdagens inflytelserikaste ledamöter i statsutskottet obekanta, läto dessa hellre staten göra förluster, som aldrig kunna ersättas, än de biföllo regeringens förslag, och det ehuru på alla