Göteborgsposten – 19 juli 1873, sida 1

ALVA ULL VAR UVUM IU UU ULL — — D — ——— att endast den, mot hvilken anmärkningen är rigtad, skall finna sig träffad deraf. Till sist har det väckt vår liksom många andras förvåning, att notiserna om det Uddgrenska målet hos vissa af våra kolleger ända in i sista minuten bibehållit den hemska och hårresande benämningen: Det ihjälpiskade barnet, oaktadt, som man ju numera känner, både Åbarnet och ihjälpiskningen äro rena dikter, framkastade af obetänksamma individer, hvilka hårdt men rättvist fått plikta för sivt tadelvärda beteende. Lyriska scenens artister afslutade i torsdags sin korta, men glänsande sejour härstädes. Fyra af det lilla sällskapets medlemmar voro sedan länge för vår allmänhet värderade och högt aktade vänner, hvilka det varit en fröjd att åter få se och höra. Charlotte Strandbergs ännu alltid af ungdomsfriskhet preglade sång, fina och eleganta spel, Victor Dahlgrens jomna, i viesa partier fortsarande lika känsliga och smekande föredrag, Carl Johan Uddmans, denne 1 alla afsoenden golide konstnärs redbara sångprestationer, hans afrundade framträdande, lika kolossalt som den munterhet det framkallar — hang Cornelius i Närnbergerdockan är ett stort mästerstycke — ha äfven denna gång visat sig ega oförminskad dragningskraft på vår allmänhet. Hvad Fritz Arlberg angår, är han utan tvifvol den sångare i vårt land, som eger den högsta musikaliska bildningen, en omständighet, som åt denne intelligente och begåfvade konstnärs hela framställning, äfven i de minsta detaljer, skänker ett behag som tjusar, en lugn värdighet, hvilken aldrig förselar attimponera och som gör honom till en sannskyldig nobilis artis, en konstens ädling. Hans Max, Pathelin, Belcor, Miller och Germonte voro alla lika förträffliga; i det sistnämnda partiet firar han dock, som bekant, en triumf, större än någon konstnär på vår scen firat. : Fullkomligt ny var deremot den bekantskap vi fingo knyta med två unga sångerskor, båda, efter hvad det vill synas, ämnade att iotaga en framstående plats i den svenska tonkonstens häfder. Den ena, mill Ida Basilier, är redan i besittning af en högt uppdrifven teknisk färdighet och hennes såväl vokala som dramatiska föredrag röja en intelligens, som lofvar mycket för framtiden; den period torde derföre ej vara långt aflägsen, då den muntert qvittrande lärkan från Auras stränder kappas om lagrarne med de europeiskt berömda näktergalarne från Svithiods lunder. M:ll Basilier ger i afton konsert i Marstrands societetssalong, en underrättelse, hvilken utan tvifvel skall verka uppfriskande på de af gårdsgens kröningefestligheter — åh bevars, vi ha nog hört glunkas om dem, mitt herrskap — kanske något dufna badgästerna. Det var ej allom gifvet, att redan vid sitt första framträdande, kunna visa sig vara så egnad att skänka ökad glans åt ett vidt frejdadt konstnärsnamn, som m:ll Anna Strandberg. Den, som i torsdags hade nöjet bevittna hennes lysande framgång som Bertha i Närnbergerdockan, skulle svårligen kunna gissa sig till, att man här hade framför sig en sångerska, hvars fjerde uppträdande man bevittnade. Utom de rent personliga företrädena förenar sig här så mycket att förleda åskådaren till föreställningen, ej om debutanten utan om den rutinerade artisten: renhet och egalitet i intoneringen, herravälde öfver instrumentet, virtuositet i tekniken och en i sanning förvånansvärd säkerhet i den sceniska behandlingen. Också vittnade det bifall, hvilket skänktes sångerskan, som vi förut anmärkt, om en nästan sydländsk hänförelse. Om de lysande törhoppningar, hvilka nu knyta sig vid Anna Strandbergs framtid som konstnärinna, som vi hoppas, en gåvg gå i fullbordan, skall hon åtminstone icke ega samma skäl som Nordens allraförsta näktergal påstås ha uppgifvit för sin vägran att aldrig vidare låta höra sig i Göteborg: ett allt för kallt mottagande vid hennes första uppträdande här... Vår allmänhet torde derför våga hoppas på ett snart återseende! Vi tillägga: denna förhoppning gäller samtlige de artister, hvilka nu skänkt oss några få, men oförgätliga musikaftnar! Ny Illustrerad Tidniogs senaste n:rinnehåller en särdeles lyckad parodi på Victor Hugos -Samhållets olycksbarn, at den amerikanske förf. Bret Harte. Denna parodi erinrade oss om, en i vårt tycke, minst lika rolig, införd i ett visst gladt sällskaps förhandlipgar och som vi härmed ej akta för rof att meddela våra läsare: Stilprof å Ia Victor Hugo. Såsom Corsicanare emotsåg Napoleon med en hetsighet, som är ett väsentligt kännetecken på denna dö, sin födelse i Ajaccio, hvilken ock ganska riktigt inträffade d. 15 aug. 1769. Dermed var början lagd till hans framtida storhet, närd af örnlika drömmar och gynsamma omständigheter. Knappast reflekterade väl den nyfödde Bonaparte öfver det tragiska öde, hvars ena ändpunkt heter moderlifvet och den andra Sanct Helena. Man ryser då man ser det osynliga. Sedan han tagit afsked af sina föräldrar och blifvit officer, började hans egentliga krigiska bana. DavAalutinnan hiarang; gån mån 4311 notta Ivsande ro