andra personer, hvilka intressera sig för folkskoleväsendet. om tillträde till skolorna nekades dessa, skulle insändaren i Göteborgs-Posten sannolikt vara den första att tala om hemlighetsmakeri m. m. in Hvad hufvudstadspressen sagt om dessa skolor har för det mesta bestått i några korta notiser, i hvilkas meddelande inpektor ej haft den ringaste del. Och Aftonbladet har mindre än någon annan tidning omtalat härvarande folkskolor. Den tidning, som mest sysselsatt sig med dem, ehuru ej alltid till deras beröm, har varit just den af eder utgifna. Skulle man velat Åutbasunera härvarande folkskolors herrligbet, hade man behöft endast offentliggöra åtskilliga utländska tidskrifters och broschyrers omdömen om Stockholms folkskoleväsen. Ellvad särskildt angår den japanesiska ambassadens besök i skolorna, är det en sanning, att den var och af lätt begripliga skäl ej kunde blifva annat än — en uppvisning. Denna kunde dock ej undvikas, enär ambassaden officielt hade begärt att få se skolorna. . . . Om det vore en sanning, att springet i skolorna förnyas så ofta som inspektorn påträffar någon, som vill följa honom, så skulle det påtagligen vara illa bestäldt med dennes verksamhet och med skolorna. Att så icke är, har ins. dock nödgats erkänna. . Hemligheten häraf ligger deruti, att inspektorn ej följer 110 af alla dem, som vilja besöka skolorna, hvarjemte ätskilliga bestämmelser finnas, på det undervisningen ej må störas i sin jemna gång af de besökande. Hittills hafva också inga olägenheter visat sig af skolbesöken, och jag kan lugna insändaren med den upplysningen, att härvarande folkskolors barn i undergifvenhet, ödmjukhet och lydnad ej på ringaste vis stå efter andra skolors. Om beskaffenheten af skolorna uttalas det omdömet, att de stå i ett visst förhållande till den centrala delen af det vidsträckta skolområdet, så att de svagaste punkterna äro skönjbara i områdets utkanter. Detta var en sanning för 6 å 7 år tillbaka, men är det numera icke. Vidare säges, att kännare hafva gjort den iakttagelsen att man nog mycket ser bort från det anspråkslösare, mindre bemärkta af skolans arbete, t. ex. innanläsningen. Denna iakttagelse står i strid med hvad andra Åkännare hafva offentligen uttalat. Vi vilja i detta hänseende anföra endast ett yttrande af en norsk skolman, hvilken under sex veckors tid uppehöll sig i hufvudstaden för att studera dess folkskoleväsen. I Norsk Skoletidende för 1871 (sid. 138) säger han: I förberedande klasserna lägges i synnerhet vigt på att det läses långsamt, tydligt och högt, under det man också här är uppmärksam på en god betoning. Den egentliga välläsningen, och härutinnan ställas fordringarne högt, öfvas från 11:te till 15:de kursen. På dessa stadier läses då icke allenast med hvad man i allmänhet förstår med riktig betoning af enkla ord och satser, utan med ett uttryck och smak, som gör det till ett nöje att höra påInsändaren försäkrar slutligen, att -han utan afundsjuka blickar ser på denna vigtiga institution i vår hufvudstad. vår sida kunna vi försäkra honom, att vi uppriktigt skulle unna Göteborgs folkskolor lyckan af de många besök, som nu tillkommer Stockholms. C. J. Meijerberg. Motte ves—— —