Göteborgsposten – 25 februari 1873, sida 1

ELDODOUUASUUH GdGUCH LU TLCODLM —— w———E — — — var sjutti år; men kammaren kunde ej bevilj honom en sådan begäran, och genom lottdrag ningen blef han den siste i ledet. Derefte föredregs till remiss åtskilliga k. propositione: soch skrifvelser och vidare ett tillfällighetsut3 sekotts betänkande, hvari afstyrktes en motion A som åsyftade högre godtgörelse för åtskilliga nämndemansbestyr, då åtskilliga talare, som ville biträda motionen, dock egentligen ådagalade, att de kommnnala bestyren omfattas med större intresse i samma mån de betalas väl — af statskassan, Men ändtligen föredrogs den fråga, som upplockat så många åhörare i kammaren; — med få ord sagdt kröningeutskottets botänkande i kröningsfrågan. . Några ögonblick föreställde man sig, att ingen talare skulle begära ordet när klämmen i betänkandet blifvit uppläst, ty en paus uppstod och talmannen fattade klubban; men då hördes gretve Sparres skarpa stämma — hr talman! — och grefve Sparre uppropades. Tal. förklarade sig genast skola komma till samma slut som utskottet, men han ogillade de motiv, som utskottet anfört. Kröningen hade dock den historiska häfden för sig: den hade en religiös karakter och-kKunde icke, frågade tal., konungens tillträde till sitt ansvarsfulla kall likaså väl förtjena en högtidlig bön, sem när vi store män sammanträdde vid riksdagen? Han sökte äfven visa gent emot utskottets bestridande, att stadgandet om konungens kröning förekommer i grundlagen, nemligen i ingressen till successionsordningen. Tal. öfvergick derefter till den politiska sidan af kröningsfrågan: betänkligt vore det när man i några tidningar dagligen läste förlöjligande angrepp mot konungamakten; när man hörde sådana angrepp, gjorda i de sämsta tidningarne, upprepas äfven inom kammaren; och då, förra gången samma fråga företogs, en talare (hr Hedin) betecknade kröningen som ett folknöje för barn och gamla gummor (tal. uppläste ett stycke ur hr Hedins yttrande). Hvad skulle den utanför stående massan tänka, om ingen hade mod att uppträda mot sädana yttringar? De af hr Hedin vid förra tillfället begagnade uttrycken voro ej rätt passande (hr talmanlhördes hr Hedin yttra med skarp stämma, och blef antecknad för att yttra sig) och icke heller öfverensstämmande med grundlagen, som fordrade att konungamakten skall hållas i vördnad. Tal. hoppades att hr Hedin skulle stå ensam i kammaren i afseende på experimental-politiken, och erkände visserligen att en floga gjorde ingen sommar, men ordet fluga vore ett genusbegrepp, hvilket kan emfatta till och med bålgetingar. — Tal. riktade derefter en skarp kritik mot utskottets motivering, hvilken — det kan ej nekas — var illa hopkommen och obehöfligt uppstyltad, och visade, att utskottet dels begagnat den förkastliga metoden att använda Vackra fraser för att dermed krångla bort meningen och dels att kärnan i betänkandet återfinnes i hr Hedins yttrande vid remissen. Grefvo Sparre omnämnde under det han hade ordet att flera af hans vänner bedt honom undvika diskussion i ett så grannlaga ämne; deri hade de utan gensägelse förfarit rätt, hvaremot han gjorde illa som ej följt deras råd. Förhållandet är nemligen sådant att denne talare alltid säger förmycket, skjuter ofta öfver målet och nästan alltid komprometterar den sak för hvilken han pläderar. Om åter någon af kammarens mera ansedda ledamöter allvarligt, men hofsamt visat att utkottets motivering var i hög grad bristfällig, framför allt icke fri från hyckleri och att den således icke kunde godkännas, men väl det slut hvartill utskottet kommit, så är det otvifrelaktigt att ett sådant yttrande gjort ett godt ntryck, hvaremot grefve Sparres yttrande ökade den pinsamma stämningen inom kamnaren. Kommerserådet Sjöberg, som begärt orlet, inskränkte sig till, att endast i betrakande af det föregående anförandet (grefve yparres) yrka bifall till betänkandet, och hr ledin afetod ifrån att replikera grefve Sparre. Generaldirektören Huss, som ville intaga n förmedlande ståndpunkt, framhöll dels kröingens religiösa betydelse, dels det att om h ammaren bifölle utskottets afstyrkande, så di aket som det visade sig, kunde det af konunen tydas som ett uttryck af mindre vänliga ri inkesätt mot honom, och föreslog talaren N erföre följande beslut: Kammaren emotser ty . M:ts beslut i fråga om konungens och st rottningens kröning och finner vice talmang1 ens framställning (om skrifvelse till konunde en) icke till någon vidare åtgärd förenleda-. mi len detta välmenande förslag kunde endast tr afva till resultat ett vägrande svar, och hr fin dc ma FDGD— nn Oo O —00ö mm: U —