Göteborgsposten – 17 januari 1873, sida 1

kon stod en dammig somling af chinesiskt porslin, koppar och thskannor m. m. som på sin tid ansetts vara ovärderliga konstalster i sitt slag, Mrs Harcross gick bort till ett af fönstren och ställde sig att betrakta det töckniga landskapet. — Det är ej någonting i den vägen, sade hon plötsligt i föraktfull ton. Du kan väl ej förmoda att jag skulle vara svartsjuk på en sådan flicka som Lucy Stalman. Det är något annat, Hubert, det är — Hon afbröt plötsligt meningen med ett ljud eom liknade en qväfd snyftning. — Hvad är det då, min bästa Augusta? frågade mr Haroross i det han lemnade skänken med porslinet och gick bort till henne. Hennes ansigte var så ihärdigt vändt mot fönstret, att han ej kunde se det utan en större ansträngning än det var naturligt för honom att göra: han kunde endast lägga sin hand sakta på hennes skuldra och upprepa sin fråga i någut mer allvarsam ton. Det blef intet svar, men det snyftande ljudet upprepades. Mrs Harcross stod stadig som en klippa. — Hvad är meningen med allt detta, Augusta? Är det något som fattas i vårt förhållande till hvarandra? — Något som fattas i vårt förhållande till hvarandra! upprepade hon. Behöfver du upplysas derom? Är ej äfven för den trögaste fattningsgåfra tillräckligt tydligt hvad som fattas i vårt förhållande till hvarandra? Eu obetydlighet. Blott att da aldrig älskat mig. — Hvem har satt de der grillerna i hufvudet på dig, Augusta?