agen ur landtmannapartiet. Den måste naurligtvis antaga ett nytt regeringssystem, och ör att motsvara partiets förtroende olefve det väl äfven nödvändigt att genast föreslå indelningsverkets och grundskatternas afskaffande utan vederlag, jemte mycket annat smått och godt i samma syftning. Men då förmodar jag ock, att en större oppositionell lifaktighet visade sig i tidningarne, som nu tyna af, då så ringa stoff till opposition förefinnes. Helt annorlunda under -den gamla goda tiden-: då svettade ju tidningspressarne ut oppositionsprodukter; men nu? Hvilken oerhörd själsansträngning — jag vill icke alls tala om den kroppsliga — att nu fylla de mer än tre millioner exemplar svenska tidningar och tidskrifter, som med posten försändas, oberäknadt dem som -ftförtäras på stället der de tryckas. En landtmannaministr vore högst välkommen, ju förr desto hellre, mot hvilken vi lite hvar kunde vända vår pennas udd. Jag tror mig härmed hafva uttalat ett allmänt kändt bebot. Förtiga bör jag dock icke, att män, som taga sakerna allvarsammare, än jag förmår, uttala varningsord mot samhällsvådliga experimenter. Se här t. ex. huru en man, ehuru tillhörande oppositionen, varnar och tillrättavisar landtmannapartiet: Det finns — skrifver han — bland ledarne, pkenbara eller verkliga, för Andra kammarens herrskande och — vi tillägga det — förtryckande majoritet, personer för hvilka de ekonomiska lagarne icke äro obekanta, och hvilka, såsom vi tro, äro inom sig tillgifna de friare och tidsenligare grundsatserna i afseende på penningeväsende, tulloch näringslagstiftning, o. 8. v. Må sådana män gerna ställa sig i spetsen för yrkandet på sträng sparsamhet i den allmänna hushållningen, afskaffandet af missbruk i utöfningen af makten, iakttagandet af omutlig rättvisa i betordringsväsendet, befrämjandet af landtbrukets fördelar i allt som genom lagstiftningen kan vinnas utan orättvisa mot andra samhällsklasser; men må de icke tiga, när oförnuftet, klassfördomarne eller slugheten mot bättre vetande alltför öfvermodigt förer ordet, ty en sådan tystnad kan endast, pontiskt taladt, lända dem sjeltve till fordömelse. (Orden Jäsas i Samtiden N:o 12, 1871, under rubriken -Landtmannapartiet hemma och bortad, sid. 182.) TN —— LL