Göteborgsposten – 17 januari 1873, sida 1

Måhända skall 7en eller annan anse det betänkligt, att landtmannapartiet redan gått upp till 125 i Andra kammaren; men dermed är det dock i verkligheten icke så särdeles farligt. Med temlig visshet kan man motse, att vid början af nästa legislaturperiod (1876) har den folkeliga majoriteteni Andra kammaren så ullökats, att samtlige representanterna från landidistrikterna utgöras af porsoner, som i hemorten företrädesvis blitvit valda derföre, att de icke äro herrar, utan fullt motsvara hvad i gamla bondeståndet menades med Årena bönder. Vid ofvapnämnda tidpunkt har äfven en ny legislaturperiod börjat i Första kammaren, då den sannolikt kommer att ibland de nyvalda (omkring 70) kunna uppvisa ett ej ringa antal, som sluter sig till majoriteten i Andra kammaren och då inom riksdagen bildar ett dominerande landtmannaparti med syftemål att åstadkomma, hvad i Norge kallas, bonderegemente med sin egen bondepolitik och för vidwakthällande af begge en alldeles särskild bondekultur, som behörigen införd öfverflödiggör — jemte mycket annat — hvad Sören Jaabeek uttryckt i de tre orden: latinerne, ombeemondene og bymeendene, hvilka i representationen icke alls behöfva anlitas om icke på sin höjd såsom protokollister, vaktmästare o. m. d. Men att till Corinthus hinna gör ej begäret nog. Det går i alla fall icke så lätt för sig att i verkligheten införa, som att tala om ett bonderegemente. Ju talrikare landtmannapartiet blir, sammansatt så som ofvan antydes, desto svagare blir det i intellektuelt afseende, och det är lyckligtvis icke endast med röstsedlarne i valurnan som ett lands angelägenheter skötas. Har väl den senast skedda omsättningen i Audra kammaren tillfört landtmannapartiet en enda kapacitet, eller någon enda nyvald, som tförwår lysa och vägleda partiet närmare det stora målet? Och huru förhåller det sig med partiets nuvarande korysåer? Har väl grefve Arvid Posses inflytande inom eller utom representationen ökats under de sju riksdagarne, som han hedrats med titeln at en bland landtmannapartiets ledare? Under sistfösbdne riksdag deltog han mindre än tillförne i diskussionerna, vare sig af trötthet, eller till söjd af medvetandet om en förfelad bana. Hr Ewil Keys svada har äfven högst märkbart afsinat: han nödgades under sistförlidne riksdag mera än ulltörne anlita lånegods till fyllnadsmedel i sina anföranden, och dessa vittnade omisskännellgt ome en forigående andlig afmattung. Friherre Ericsson hade visserligen under törliden riksdag fått ökad vigt, men ej ökadt inflytande. För alla dessa var det mer ån ett wissöde, att häradshöfdiog Dufva fanus i Andra kammaren; men hans frånvaro au är tör dem älven en skada. Äfven om de alla tre till det yttersta anstränga sig, så skola gubbarne ändå säga: herre Gud, att vi ej ha Dufva här! Ehuru hr Carl Ivarsson sår partiet eå nära, att ingen deri kan täfla med honom, ehuru ban eger mycken riksdsgserfarenhet, är fullt inne i taktiken och vet, buru han skall taga partiet, eå saknar han dock den bildning och de vyer Bom erfordras tör att intaga någon annan plats än den han nu innehar. Det ser således icke mycket lofvande ut för partiets maktställning utom i voteriagarne om anslag. Genom att vägra sådana kan visserligen partiet verksamt bidraga till ministerkriser i större eller mindre omfattning — men hvad gen? JoO, svarar man troligen, till det parlamentariska styrelsesättot hörer, att ministåren skall tagas ur riksdagens majoritet. Jag vill tör ett ögonblick antaga, att landtmannapartiet utgör riksdagsmajoriteten; men tilltror sig någon att ur den framleta tio acceptabla för att anförtros vården om de stora statsangelägenheterna? Om någon svarar ja, så skulle det vara mer än intressant att tå veta namnen på dessa tio. Uppgitvas de verkligen, så föreställer jag mig ingen synnerlig svårighet bör möta att meddela ytterligare ett par statsrådsuppsättoingar tagna ur samma parti och lika acceptabla som den törsta. Men i så tall kan då befaras, utt ibland dessa talrika statsrådsämnen genast uppstår en häftig strid derom, hvilka at dem först skola undiå segerns pris, och sanvolikt är, att resultatet då blir ungetär detsamma som då de grekiska fältherrarne efter slaget vid Salamis samlades för att utdela tapperbetens pris, dervid hvar och en gaf sig sjelf det första priset och tolldömde blott det andra åt Themistokles. Emellertid torde det alls icke vara olämpligt, om vi snart hugnades med en ministör — ———