Göteborgsposten – 2 juli 1872, sida 1

3 541 BA UV 0 — uteblifva, och deremot torde väl de talrika statsrådskandidaterna, som successive fostras i representationens sköte, blifva ytterst missbelåtna. Slutligen voro alla de folkombud — och deras antal var icke ringa — som räknade Big till ära att hafva åstadkommit den i Oktober inträffade ministerkrisev, ytterst missbelätna dermed, att de, fastän konungen hade förklarat sig skola vidtaga åtgärder för bildandet af en ny konselj, icke vid den lagtima riksdagens början mottogos af en sådan konselj som de några månader förut tänkt sig och som skulle haft dem att tacka för sin upphöjelse, utan möttes af alla de förutvarande statsrådsledamöterna med undantag af två. De ifrågavarande representanterna sade sig omöjligt kunna fatta hvarföre ede allvarliga bemödanden hvilka officielt uppgifvits blifvit gjorda (i Oktober månad förlidet år) -för bildandet af en ny konselj, icke ledt till det åsyftade målet. Var Sverige då så totalt utblottadt på statsrådsämnen? Visst icke. Hade väl hr ÄÅ., hr B., hr C. eller hr D. blifvit tillfrågade? Nej, de och. flera till hade naturligtvis afsigtligt blifvit ställda i skymundan — af hvem kunde man väl förstå. Hvarföre hade icke landtmannapartiets greflige ledare fått uppdrag att bilda den nya konseljen — han som kände sina politiska vänner så väl, och nog visste hvar den rätte mannen fanns att tillgå för hvarje särskild portfölj, och någon svårighet för honom att få tag på, vore det än tre gånger tre konsultativa statsrådsämnen, kunde alls icke komma i fråga. Hade icke i god tid före och äfven under krisen tillräckligt ofta framhållits af landtmannapartiets organer inom pressen, att den blifvande ministåren borde och utan svårighet kunde tagas Åor riksdagens majoritet? Visserligen var det ganska kinkigt att tillräckligt noga fixera denna majoritet; men Andra kammarens var deremot så utpräglad och transparant, att ibland den, uppgående till 106, det visst icke varit svårt att åstadkomma en statsrådsuppsättning, hvartill ju endast behöfdes tio, isynnerhet om anspråken icke ställdes för högt på alla, utan bufvudsakligen tillsågs att de voro, hvad hr Jöns Pehrsson med ett enda ord uttryckte: initiativare. Då emellertid icke en sådan konselj bildats, utan representationen mötte den förra ministeren, var det klart att ibland den förra många skulle vara förgrymmade på den senare, hvadan ock sinnesstämningen inom riksdagen i början ansågs ganska hotande. På flera håll smiddes ränker för ett gemensamt ändamål — en stor katastrof, — för något hvarom de vid riksdagens slut afgående representanterna kunde med berättigad stolthet säga: detta ha vi uträttat, såsom behörig rekommendation till fortsatt bevågenhet från de resp. valmännens sida vid de i höst förestående nya riksdagsmannavalen. I lämplig tid före riksdagens öppnande bebådade äfven oppositionspressen den annalkande stormen mot ministeren; den kunde börja så snart den stora skaran af stridslystna riksdagsmän blifvit ordnade till batalj. Att ministerens fall ansågs som oåterkalleligt beslutad, framgår af en ganska betecknande företeelse. Den bekante politikern, som under signaturen G. N. utgaf broschyren Ministerkrisen, uppenbarade sig nu såsom stormfågel, och han skulle ej så förfarit om han i ringaste mån varit tveksam i afseende på ministerens förestående öde. Han uppträdde särskildt såsom sismograf för att i tid underrätta vederbörande om eruptionerna från vårt parlamentariska Vesuvius. Han framböll först att den kritiska ställning hvari regeringen råkat genom ministerkrisen Åendast genom en betydlig ombildning inom konseljen torde kunna bringas derhän, att ej dyningarne efter densamma måste tid efter annan låta sig kännas, och detta yttrande är särdeles märkligt, enär det tydligen ådagalägger att då det nedskrefs ansåg förf. att åtminstone några få af den fungerande konseljen kunde upptagas, eller möjligen voro behöfliga för den konselj som han hade in petto. Men vid slutet af broschyren, hvars tryckning något fördröjdes, synes han kommit tll visshet om, att bela ministeren måste afgå, enär han upplyser att den nye krigsministern Weidenhjelm sannolikt icke har för afsigt, att såsom statsråd öfverlefva sina kolleger och derefter ingitver honom godt hopp att till våren åtminstone försök skall göras, att befria honom från den börda han i nödens stund lagt på sina skuldror, — en uppoffring som berättigar honom att icke mötas af ett misstroende, till hvilket han icke en gång haft tillfälle att gifva anledning. Men nu gällde det huruvida initiativet till ministrens fall skulle utgå från statseller från Lonstitutionautakottet, huruvida manfallet skulle ske för statsverkspropositionen eller sör rådslagen i konseljen. Det visade sig genast då den k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof skulle till statsutskottet remitteras, att den icke erbjöd oppositionen några gynnsamma anfallspunkter. Vid 1871 års riksdag hade flera at Andra kammarens ledamöter, ehuru insatta i statsutskottet, uppträdt med anmärkningar mot den då aflåtna statsverkspropositionen; men nu deremot yttrade de sig icke alls. Den ende talaren som egentligen ordade om de begärda anslagen var — oberäknad hr Jöns Pehrsson — den personifierade sparsambeten, br L. J. Hierta, som äfven vid detta tillfälle utvecklade 1 Hat O — — 4 Me ii — — O — — BB HH — a LD end bock fR gina kända sagtar am AULBZa; Shatan af anm 1.