Göteborgsposten – 2 juli 1872, sida 1

sättningar till förmån för de olika medborgarekategorierna. Men — personer som gjorde anspråk på att vara inne i riksdagspolitiken och derjomte utrustade med skarpt våäderkorn försäkrade oförbehållsamt, att riksdagen skulle blifva ytterst stormig — de svåraste stormarne skulle naturenligt rasa i östra delen af riksdagshuset — och med det vissa resultat, att ministåren, som ansågs och väl sjelf ansåg sig endast som interimistisk från och med den 26:te föregående Oktober, skulle bli skingrad nästan som agnar, d. v. 8 att en total ministårförändriog med den fullkomligaste visshet motsågs om möjligen redan under, men sannolikare omedelbart efter riksdagen skola inträffa. Bestridas kunde icke heller att ett stort antal representanter inställde sig på Kapitolium synnerligt ogynnsamt stämda mot regeringen. Åtekilliga representanter, ekuru deras antal icke är stort, torde väl knappast någonsin upplefva den dag, då de få skåda en regering, med hvilken de finna sig belåtna, och skulle än så hända, hvilket äfven är föga troligt, att de sjelfva inkallades i regeringen, så torde det ganska säkert icke dröja länge förr än hvar och en af dem snart uppträdde som Polyphem, fullt besluten att dräpa sina kolleger, som också ej voro värda något bättre öde. Men vida flera representanter harmades svårligen deröfver, att de endast några månader förut nödgats deltaga i en urtima riksdag, visserligen inkallad i afsigt att med regeringen samverka för lösningen af den för fosterlandets sjelfständighet och framtid så ytterst vigtiga försvarsfrågan; men först och främst hade den ju icke blifvit löst, utan tvärtom mera invecklats, och vidare hade ju de ryckts från sina enskilda bestyr och beröfvats den angenäma hvilan i hemmen, hvilken de så väl behöft åtnjuta efter den lagtima riksdagens mödor och ansträngningar? De ondgjordes äfvan deröfver att urtima riksdagen blifvit resultatlös, och då det ligger i menniskolynnet att när något misslyckas, gerna härföre skjuta skulden på andra och fritaga sig sjelf från all delaktighet i ansvaret för hvad som skett, så var det klart att de förklarade regeringen ensam vara ansvarig för hvad som händt. Hvarföre hade icke regeringen böjt sig för det mäktiga rustoch rotehållareintressets anspråk? Då hade majoriteten i Andra kammaren blifvit, åtminstone tillsvidare, tillfredsställd, och måhända skolat betyga regeringen sin bevågenhet. Dermed hade dock icke försvarsfrågan blifvit löst, ty majoriteten i Första kammaren skulle ganska säkert icke samtyckt till indelningsverkets slopning i utbyte mot en beväringsarme, hvars öfningar efter hand, för iakttagande af den strängaste sparsamhet, otvifvelaktigt skulle blifva inställda så snart ogynnsamma ekonomiska förhållanden inträffade och under gynnsamma politiska förhållanden inskränkas till komprimerade uppvisningar på kyrkvallarne under sockenstämmonämnders eller andra lika sakkunniga myndigheters kontroll. Nyss antydda majoritet skulle sannolikt i halsstarrighet gått så långt att icke medgifva att rustoch rotehållarne, fastän de voro ganska manstarkt representerade i Andra kammaren och icke heller saknade målsmän, ehuru mindre högröstade, i den Första, ensamt utgöra svenska folket, och det lärer väl ingen heller på fullt allvar, åtminstone icke med framgång, kunna påstå. Icke så få folkombud voro äfven uppretade på regeringen derföre att, sedan försvarsfrågan fallit vid urtima riksdagen, denna fråga j j icke vid den näst infallande lagtima riksdagen kunde eller borde återupptagas, således inga motioner rörande samma fråga blilva väckta; men det var just vid denna riksdag som de om återval angelägna ombuden borde begagna hvarje tillfälle att låta valmännen få kunskap om sina ombuds stora patriotism, sakkunskap och energi. Dessa egenskaper skulite i rikt mått kunnat utvecklas medelst vidtsväfvande motioner och skriftligt uppsatta föredrag i försvarsfrågan. Äfven voro många folkombud synnerligt uppretade deröfver att samtlige statsråden, omedelbart efter den utgång försvarsfrågan rönte den 2 Oktober på aftonen, till konungen inlemnade sina afskedsansökningar. Under andra omständigheter skulle nog de ifrågavarande ombuden blifvit med statsrådens åtgärd belåtna. Men nu förklarades den vittna om allt för stor ömtålighet, och vidare framhölls att det varit alldeles nog om endast cheferna för landtoch sjöförsvarsdepartementena afgått, emedan de öfriga statsråden ingalunda behöft göra sig solidariska med krigsministern. Inom representationen finnes ganska många som äro af den åsigten att statsråden alldeles icke böra vara ömtåliga, enär det vittnar om nervsvaghet, och otvifvelaktigt är att man ganska lätt skulle kunna åstadkomma åtskilliga miaisteruppsättningar utan att hos någon enda af dess ledamöter förnimmes den ringaste ömtålighet. Men den der solidariteten som statsråden hade gjort gällande var en svår stötesten isynnerhet för alla dem, hvilka blicka in i framtiden och hvilka med vetskap om sin egen användbarhet i högre statsvärf äro fullt beredda att när som helst låta pressa sig till statsråd. Huru pass angenämt vore det väl för dem att ingå i statsrådet, om den grundsatsen vunnit häfd. att solidariteten der hör