Göteborgsposten – 2 juli 1872, sida 1

ÅHÖ GIG UurgILLOT ltIII 10TSVATSYGOTKCL SASOm renr af bortkastade penningar. Men hr Hiertas annärkningar gjorde icke större intryck än hr Jöns Pehrssons och begge delade samma öde, det nemligen att icke påaktas. Förhållandet var ock sådant, att regeringen icke framställt några stora anslagsfordringar, och ej för andra ändamål än som hade skäl för sig. Deremot gjordes åtskilliga anmärkningar mot de skattenedsättningar som af regeringen föreslagits, egentligen mot beskaffenheten af desamma. Det visade sig således ganska. snart att den bebådade stormen mot ministören icks skulle gå ut från statsutskottet. Återstod således konstitutionsutskottet. Ehuru i detta skulle behandlas åtskillga förslag till ändringar i grundlagen, och äfven till ny presslag — ämnen som fordrade män med studier och skarpsinnighet — så visade sig snart att vid val till ledamöter i konstitutionsutskottet, Andra kammarens !majoritet (landtmannapartiet) der tog föga hänsyn till ofvan antydda egenskaper, utan vida mera till andra som de utkorade ansågos ega. De borde nemligen vid granskningen af statsrådsprotokollen tillvägagå med den ytterligaste stränghet, på det att den bebådade katastrofen ej måtte uteblifva. Vid 1870 års riksdag anade ganska säkert hvarken kapt. Carlsund eller hr Victor Rydberg, och än mindre någon annan, att de begge skulle erhålla plats i 1872 års konstitutionsutskott.. Men den förre befanns nu särdeles lämplig, visst icke såsom biträdande grundlagsförbättrare, men desto mera till obeveklig granskare af statsrådsprotokoller och regeringsbeslut. Den senare antogs i detta fall ej skola stå hr Carlsund efter — de hade i alla fall begge att troget tölja hr Sven Nilsson i Österslöf och hr Ola Jönsson i Kungshult — och hr Rydberg skulle särskildt genom anställningen i konstitutionautskottet tilldelas ett hedersrum såsom belöning för sin obetingade anslutning till landtmapnapartiet, hvilket hans mentor gått illa åt vid flera tillfällen under riksdagsperioden 1867—69. Landtmannapartiet hyste vid riksdagens början grundade förhoppningar, att några af Första kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet icke voro obenägna att göra gemensam sak med Andra kammarens ledamöter i nämnda utskott. Detta parti hade visserligen blifvit hårdhändt behandladt af broschyrförfattaren G. N. Han hade äfven skoningslöst behandlat partiets Åledare, men han hade på samma sätt förfarit mot ministeren, och det antogs som mer än sannolikt, att G. N. icke med så stor skärpa hade uppträdt mot ministören om den icke varit illa noterad i Första kammaren äfven. Vid den första läsningen af statsrådsprotokollen, hvilken verkställes på särskilda afdelningar i utskottet, antecknades åtskilliga regeringsbeslut för att sedan af hela utskottet till närmare granskning företagas. Men skörden blef emellertid nu både i afseende på qvalitet och qvantitet mycket torftig, så torftig, att de at landtmannaparti2t som icke fått plats i utskottet, förmodade att de som placerats der icke haft ögonen tillräckligt öppna.) Och ändå torftigare blef utbytet af skörden. Till stor harm för de oförsonliga ville icke Första kammarens ledamöter i utskottet medverka till den bebådade: katastrofen, emedan den icke hade stöd i några faktiska förhållanden. Oppositionen hade i sin förblindelse beräknat att den atförre chefen för landttörsvarsdepartementet, general Abelin, tramställda och af de öfriga konungens dåvarande rådgifvare tillstyrkta åtgärden angående nedsättningen i rekrytåldern, skulle kunna resultera till ett riksrättsåtal, beslutadt af konstitutionsutskottet, och med hvilket riksdagen således icke egde taga någon befattning. Att någon inom utskottet ett enda ögonblick kunde hysa den föreställningen att antydda regeringsåtgärd innebure ett brott mot grundlagen eller allmän lag, bevisar emellertid huru långt partilidelserna kunna drifva folkombud, som i mycket annat äro ganska besinningsfulla. Emellertid visade sig att åtminstone en — efter en annan version två — af Andra kammarens utskottsledamöter icke kunde förmås rösta för riksrättsåtalet, och trågan derom förföll alltså. Men bättre framgång hade oppositionen, då ofta nämnda regeringsbeslut ställdes i rapport med 107 8 Reg.-f. Huru detta beslut — obestridligen åsyftande att höja landets svaga försvarskratter och redan långt innan det hade emanerat tillämpades inom den indelta armån, utan klagan från rustoch rotehållarne, emedan de insågo tiördelen äfven för dem af ungt manskap — kunde rubriceras såsom stridande mot rikets sannskyldiga nytta, är nästan oförklarligt och vittnade om en högst oklar tankegång hos dem som drefvo den satsen. Första kammarens utskottsledamöter ansågo icke heller detta regeringsbeslut vara af den beskaffenhet att böra enligt 8 107 R.-f. hos riksdagen anmälas; men at motsatt mening var Andra kammarens ledamöter i utskottet och der segrade de senare vid lottdragningen. Men de fullföljde icke sin seger. Orsaken härtill var visst icke medlidande, utan helt enkelt vissheten om det åtlöje de i första rummet skulle åsamkat sig om ett yrkande skett att riksdagen skulle till konungeu anmäla sin önskan att de misshagliga statsråden måtte entledigas. En sådan demonstration hade icke träffat general Abelin, som redan afgått — annars hade den väl ändå försökts — men nu inskränkte sig oppositionen i Andra kammaren dertill att med godkännande af konstitutionsutskottets anmärkning lägga memorialet till