Göteborgsposten – 25 april 1872, sida 1

— 2—2 fängsla uppmärksamheten, enär ingen enda af dem (talarne) sjelfva voro riktigt liftvade. Aumärkningsvärdt var äfven att ingen enda af storbönderna deltog i diskussionen, hvar ken grefve Posse eller hr Key, eller Carl Ifvarson eller hr Nils Larsson, eller hr Häggström eller hr Lyttkens. Af dessa herrars och flera andras tystnad nu kan man måhända draga den slutsats att den utsträckta valrätten i verkligheten icke, och knappast ens i principen, godkännes at deras valmän; ty annars hade väl de ifrågavarande storbönderna låtit sig angeläget vara att yttra så mycket, att de åtminstone i bladen kunnat upptagas, i stället för att nu endast deltaga i voteringen, som utföll så, att utskottets betänkande återremitterades med 114 röster mot 63. Det är lätt att gissa hvad med en återremiss åsyftades — en demonstration utan all betydelse. Huruvida ett lånekontor skulle inrättas i Luleå för Norrbottens län, eller ett sådant kontor i Umeå för både Westeroch Norrbottens län, det var frågan, och den diskuterades i båda kamrarne med mycken grundlighet, naturligtvis, och nästan lika naturligt var att kamrarne i den frågan skulle fatta olika beslut. Motionären i frågan hade föreslagit Luleå, bankoutskottet deremot Umeå, och der förlade Första kammaren kontoret; men i Andra kammaren segrade Luleå. Det kuriösa härvid var att de flesta som uppträdde förordade Umeå, en talare, hr Heggström, t. ex. försäkrade att Westerbotten i allt möjligt stode långt framtör Norrbotten, utom hvad beträffade afståndet från Stockholm; men motionären hade på något egendomligt sätt törmått kaptivera de djupa lederna i kammaren och Luleå fick 134 röster, då Umeå erhöll blott 23. I den gemensamma voteringen som förestår torde Luleå segra. Det händer i lagutskottet, likasom i de andra utskotten, att åtskilliga frågor afgöras på hafs. Så var förhållandet när lagutskottet i en hastig vändning tog sig före att afstyrka direktör Grills i Andra kammaren väckta motion om utarbetande af ny grufvestadga. Men lagutskottet har också suttit illa emellan för sitt verk. En gruflig uppståndelse inträffade när hr Grills motion blef bekant för bergshandteringens exklusiva mälsmän och anhängarne af inmutningsindustrien. Ingeniörföreninger slog larm med alla krafter. I lagutskottet hade motionen goda utsigter i början; en af dess ledamöter fick till och med i uppdrag att uppsätta betänkandet, hvari en revision af grufstadgan skulle förordas; men han satte sig i beröring med några sakkunniga män och de vände ut och in på honom och sedan gjorde ban sammaledes med sina kolleger, med undantag af ett par. Motionen slopades alltså i utskottet. Men då betänkandet ankom till kamrarne började andra åsigter göra sig gällande. Man började inse att inmutarerätten, bedrifven som en industri, står i uppenbar strid med eganderättens helgd; i äldre tider hade den senare fått vika, af statsekonomiska skäl, för den förra, så länge det var nödvändigt att befrämja bergsbruket genom undantagslagar. Numera erfordras icke det. I Första kammaren anfördes många exempel på det skadliga intrång i eganderätten som inmutningsrätten medför, och det gick lätt för sig att åstadkomma ett beslut om återremiss, sedan äfven de af stenkolssökare inmutade och nästan genomborrade Skåningarne meddelat hvad de visste och kände. I Andra kammaren gjorde lagutskottets ledamöter nästan atbön för sitt förhastade betänkande och sjelfva ordföranden, grefve Sparre, hade intet att invända mot en återremiss och lofvade se till hvad göras kunde, och det ovanliga inträffade att grefve Sparre och häradshöfd. Carln voro fullt ense. Men också fanns ingen annan utväg, ty sådana skäl arfördes rörande gufvestadgans principvidrighet och icke-tidsenlighet, att det ej gerna giek an att spjerna mot udden. Visserligen bade inmutningsindustrien sina målsmän också; men isen är bruten, och redan det är ganska mycket, emedan allmänna föreställningssättet varit, tillfölje af traditionens makt, att den obegränsade inmutningsrätten utgjort lifsvilkoret för bergshandteringen. Det var rätt kuriöst