Göteborgsposten – 25 april 1872, sida 1

cOc — —— knif som jag släppt, och hvad som hände då vet jag ej och skall aldrig få veta det. — Hvad som då hände, enligt hvad jeg hört och hvad som stod i tidningarne, sade Grogram, var att han gef er en stöt i bröstet hvaraf ni dog. — Ja, jag vet att det var den historia som kom ut. Nu skall jag omtala verkliga förhållandet för er, och det är ej kändt af någon annan med undantag af dem som hade att göra dermed. Det blet ej kändt af mig heller förr än flera dager efteråt. Då jag vaknade upp hade jag glömt alltsammans om striden. Men jag kom ihåg att jag hoppade ur jernvägskupen och gömde mig i närheten af en kalkgrop och den jagt de höllo efter mig sedan. Jag vaknade alldeles som när man vaknar upp ur sömnen. Svag var jag som en råtta och kunde ej lyfta mitt hufvud från dynan. Jag såg genast att det ställe der jag låg ej var något fängelse. Det tycktes vara ett beqvämt rum, ehuru jag ej kunde se mycket alldenstund sänggardinerna voro dragna igen för att utestänga ljuset. Snart kom en gammal man in, en gråhårig man. Han såg på mig, höll upp sitt finger för att förbjuda mig att tala, hvilket jag ämnade göra, och gick bort. Jag föll ånyo i sömn, förmodar jag; ty då jag vaknade var han vid min bädd tillika med en annan person — en storväxt man med gråsprängdt hår och vänliga ögon. Jag förstod att han var en doktor, ty han lutade sig öfver mig och kände mig på pulsen; äfven han gjorde tecken åt mig att jag ej skulle tala. På det sättet kom. jog tillbaka till lifvet. — Ja, men hvem var den doktore? frågade Grogram. — Doktorn var mr Coway, distriktets läkare, som blifvit kallad till, värdshuset för att se mig. Han trodde att det var slut med mig och befallde att jag skulle föras till bårhuset; men under det de förde mig dit, märkte han något som ingaf honom en annan tanke, och han tillsade dem stt de i stället skulle föra mig till hans boställe. Han såg karlarne skratta. Han sade mig sedan att de trodde han beböfde ett subjekt. Men han var en