Göteborgsposten – 2 februari 1872, sida 2

anfallets plötslighet, lade sig på knä öfver honom och höll honom nertryckt, lindade in sina knotiga och senfulla fingrar i Frank Scorricrs halsduk, tills det förekom denne som om hans ögon ville tränga ur hufvudet och som om det vore omöjligt för honom att draga ett enda andedrag till. Frank trodde att hans sista stund var kommen och gjorde en förtviflad ansträngning för sitt lif, sträckande ut på samma gång både armar och ben. Bordet vändes upp och ner på och hvad som fanns på detsamna föll ner öfver de stridande. I samma ögonblick kände Frank ett skarpt skärande öfver hans högra hand, hvilket förorsakades af en bland de fallande knifvarne. Här erbjöds honom ca möjlighet till räddning — hans sista möjlighet, ty han kände att i nästa ögonblick skulle annars allt vara förbi. Han famlade med handen på golfvet, fonn knifven, samlade all sin återstående styrka och riktade ett hugg uppåt, hvarigenom han körde vapnet in i mannens bröst, Förbrytarens tag slappades genast och han föll tillbaka med ett stönande. — Ja, kokerska, han är död. Mr Conway, läkaren, sade det så fort han hade undersökt honom, berättade den språksamme hotellvaktmästaren omkring två timmar efter det ofvan skildrade händelser egt rum. Och om man ej fäster sig vid att han undgått galgen, kunde ingenting lyckligare hända, ty en mera desperat skurk har aldrig gålt i två skor.