Teater. othello. Sorgespel i 5 akter af Shakespear I Vi hafva år efter år sett vårt Veter skapsoch Vitterhets-Samhälleuppställa ti besvarande såsom prisuppgift frågan, i hvilke mån teatern är en bildningsanstalt; och härvi ha ofta runnit oss i minnet de ord, som reda Lessing uttalade till innevånarne i den då upp växande handelsstaden Hamburg, hvilken be fann sig i afeeende på teaterförhållanden i un gefär samma ställning, relativt, som den skan dinaviska Nordens nuvarande första handels stad, Göteborg: Hvartill tjenar det sura ar betet med den dramatiska formen? hvartil tjenar det att bygga upp en teater, att se män och qvinnor kläda ut sig, att plåga min. nena, att inbjuda hela staden på en ends plats? om jag med mitt verk och med upp: förandet af detsamma icke vill åstadkomma mera, än några af de rörelser, hvilka en god berättelse, läst i hemmet af hvar och en sin vrå, skulle kunna ungefär framkalla. — Jo, den dramatiska formen är den enda, i hvilken fruktan och medlidande kunna uppväckas; dessa lidelser kunna icko på något annat sätt framkallas i så hög grad; och likväl vill man heldre deri väcka till lif alla andra lidelser, än just dessa; likväl vill man heldre begagna teatern till allt annat än det, hvartill den företrädesvis är ognad. Det är att förmoda, att ofvan nämnda vittra samhälle gjort sig samma spörjsmål som de goda hamburgarne till en del derför, att det, likasom Lessing på sin tid, funnit teatern vara ett medel för mycket annat, än hvad med den i sanning är afsedt. Och detta är att, såsom Aristoteles med sitt skarpa omdöme redan uttalade, uppväcka de båda känslor i menniskobröstet, hvilka ingen annan konstart, ingen straffpredikan kan framkalla i så liflig grad som dramats objektiva gestalter, väl återgifna: fruktan och medlidande, hvilka känslor återigen äro, äfven enligt den gamle grekiske filosofen, sjelfva ett medel att rena menniskans lidelser och hafva sin verkningaspets i att väcka åskådarens egen ruelse och att tända hos honom en stråle at kärlek till andra (filantropi), Ådenna kärlok, bifogar Lessing, som vi under inga omständigheter kunna helt och hållet förlora, som glimmar osläcklig under den aska, hvarmed andra starkare känslor öfvertäcka den, och likasom endast väntar på en gynnsam vindstöt af olycka, smärta och förderf, för att slå upp i en medlidandets låga. Teatern är således till sitt hufvudändamål en sedoanstalt, en på eviga sanuingar byggd inrättning, som delar med kristendomen uppgiften att väcka oss sjelfva till ånger och att framkalla känslan at medlidande för andra, det är kärleken till nästan. Då sålunda teatern skall verka moralisk förädling, och sedlig renhet utgör grunden för all sann bildning, ja, derhän att ingen sann bildning kan derförutan tänkas, så är också teatern en bildningsanstalt, då den fullföljer sitt rätta syftemål, då den verkar och arbetar på det rätta sättet. Denna verksamhet på det rätta sättet kan, mellangraderna utelemnade, utöfvas på tvenne vägar, i tragedien och komedien, hvilka äro den dramatiska konstens båda hufvudarter. Komedien är en tvillingsyster till tragedien, och hennes effekt är kanske i vår tid ännu större än den andra systerns. Komedien framställer den enskilda menniskans lyten gentomot den allmänna eeden, eller det konventionelas besattheter gentemot det sunda förnuftets allmänt giltiga lagar — och verkar derhän, att åskådaren antingen finner sig sjelf ega samma lyten, vistas i samma besatta verld, hvarvid han gripes af fruktan för att sjelf vara lika löjlig som den bjelte på scenen, åt hvilken ban gapskrattar, eller ock känner sig sjelt stå på det förnuftigas ståndpunkt öfver le gisslade bristerna och förvändheterna, då han erfar medlidande med den framställde ;jelten. I tragedien återigen är bjelten aningen en brottsling, som trampar sedelagen under fötterna, för att till sist öfverväldigas fo den och genom sitt fall gifva bekräftelse it sanningen deri, att det godas seger alltid innes till sist; eller ock skjuter bjelten, ren ill sitt väsende, ötver de bestående förhålandena, mot hvilka han kämpar som Laokoon ned sina söner mot ormarne, men till sist dedtryckes, i det att dock hans död blir, såom hos martyren, hans andes seger — i åda fallen ingifvande fruktan och medliande. Teatern, rörlig såsom allt andligt, har ock under tidernas lopp gått, såsom Ibsen äger. på Aceerd med gir ale F. I MW OL SL BL OM PI 0— — ——: —