Göteborgsposten – 3 november 1871, sida 3

i alla riktningar till den högsta möjliga fullkomlighet vara ett oafvisligt mäl. Medan säledes i den despotiska staten skolan endast så till vida kan räkna på statens deltagande och understöd eller vara en statens anstalt, som den bildar dugliga embetsmän, måste den fria staten såsom skolans uppgift uppställa den fordran, att den skall fostra goda och insigtsfulla medborgare. I förra fallet blifver skolan en anstalt för embstsmannabildning, i senare för medborgerlig bildning. Sjelfklart är dock, att äfven den fria staten i och för den ostörda och sammanhängande gången af sin verksamhet har behof af embetsmän, och att den för möjligheten af ett organiskt arbete i och för sina ändamåls förverkligande för dessa embetsmäns daning kräfver bildningsanstalter, som möjliggöra kontinuitet och samstämmighet i deras verksamhet. Äfven vårt samhälle kan således enligt vår öfvertygelse lika litet undvara skolor för uppammandet af en duglig embetsmannakår som för fostrandet af sjelfständigt tänkande och fritt handlande medborgare. Men då embetsmannen i en fri stat för att kunna verka i den anda, statsformen krätver, först och främst måste vara och känna sig såsom menniska och medborgare, och hans duglighet såsom embetsman betingas af hans värde som medborgare, så anse vi, att, äfven hvad honom beträffar, den medborgerliga bildningen bör utgöra grundvalen för och bestämma andan och riktningen af hans blifvande verksamhet. Endast så kan den falska byråkratien fullständigt besegras, i det embetsmannen inser sig vara en integrerande del, icke af styrelsen allenast utan af samhället i dess helhet, af folket; och de enskilde medborgarne komma till visshet derom, att de med embetsmannen hafva ett gemensamt mål: att arbeta för det gemensamma fäderneslandets allsidiga utvecklipg och förkofran. Vi vilja således icke ställa de båda bildningsanstalterna sida vid sida af hvarandra, utan låta den ena utgöra den grundval, på hvilken den andra må bygga, dock så att grunden äfven utgör en fullt sjelfständig byggnad för sig. För giltigheten af detta vårt yrkande, i enlighet hvarmed vi såsom afgjordt förkastligt måste betrakta det förslag, som af en och annan röst blifvit liksom på försök framkastadt, att med återgående till den gamla skolorganisationen bilda tvenne skolor, en klassisk och en real, vid sidan af, men utan sammanhang med hvarandra, kan äfven ett annat skäl anföras af ej ringa praktisk vigt. Vi syfta härmed på svårigheten, för att ej säga oförnuftigheten, af att redan vid det tidiga stadium at utveckling, hvarpå gossen befinner sig vid inträdet i skolan, bestämma öfver hans framtida lefnadsuppgift. Om nu, såsom vi våga antaga, för det praktiska litvet den lärda bildningen ej medför endast fördelar, eller om fördelarne ej motsvara de ansträngningar, denna bildning har kostat, så måste man ju betrakta det derpå nedlagda arbetet såsom i någon mån förspildt. Men ett lönlöst arbete vill ej vår tid veta utaf. Den medborgerliga bildning åter, som vi vilja att elementarskolan skall meddela, måste, såvida undervisningea rätt ordnas, för alls, som deraf bli delaktige, vara af största vigt och betydelse för hela deras kommande lif. Härtill kommer, att ynglingen, såvida han är utrustad med vanliga anlag, bör hafva kunnat inhemta densamma redan vid 17 års ålder, således just vid den tidpunkt, då han bör på grund af egen erfarenhet och egen reflexion hafva bestämt eller kunna bestämma målet för sitt liss arbete. Men ännu återstår den frågan obesvarad: hvarföre ställa vid sidan af hvarandra tvänne skolor för åen medborgerliga bildningen? Hvarföre icke låta elementarskolan uppgå i tolkskolan eller söka höja den senare, så att den kunde något så när tillfredsställa de fordringar, man vill ställa på den förra? Vi medgifva att denna tvåfald af institutioner, verkande, i stort sedt, för samma mål, svårligen låter teoretiskt på fullt tillfredsställande sätt försvara sig. I en idealstat. der hvarje medborgare i lika väsendtlig grad direkt deltoge i statens angelägenheter, och der ekonomiska trångmål icke för någon samhällsmedlem lade hinder i vägen att tillegna sig det mått af kunskaper, vi anse såsom ett vilkor för en verkligt fullgod medborgerlig bildning, skulle naturligtvis skilnaden försvinna. Men då ett samhälle af denna fullkomlighet här i verlden tydligen aldrig kan existera annat än i skaldens fantasi eller filosotens abstrakta spekulation, så måste vi taga tingen sådana de äro och lemna idealet i sitt värde, der det med tidens vilkor och inskränkniogar ej kan bringas i harmoni. Vi kunna visserligen hoppas, att en stor del af den i ekonomiskt afseende lyckligare lottade samhällsklassen skall lära sig att till fullo uppskatta och göra sig till godo värdet af det kapital, en god skolbildning meddelar, och att ett icke alldeles ringa fåtal af det fattigare men mera klart seende folket genom umbäranden och försakelser skall veta att bereda sina barn fördelarne derutaf, men vi kunna aldrig hoppas, att den stora massan skall hinna det ekonomiska välstånd, som sörutsättos för skolgångens utsträckning ända till det sjuttonde året. På samma gång vi således anse, att vår representativa författning och den rättighet till sjelfstyrelse, som blifvit de särskilda kommunerna medgifven, inom folkets krets förutsätter och fordrar be