Göteborgsposten – 3 november 1871, sida 3

måler CJ I big PKAIIL InMCIALTCA morsatta 0102 menter. Alltså: skolan måste beslutsamt och utan dagtingande ställa sig på endera sidan: den gamla tidens eller den vya. Hvilketdera bör hon välja? Svaret behöfver ej sökas. Man väljer endast der ett val finnes, och ett sådant är här omöjligt. Vi kunna en gång för alla icke hjelpa, att vår tid icke är den gamla goda tiden, att ett yngre slägte har anspråk och sträfvanden, som kräfva afskaffandet eller omskapandet at institutioner, ärfda från förgångna dagar. Låt vara således, att elementarskolan befinner sig i ett olyckligt dilemma mellan att nödgas blifva ett annat, än hvad hon är och kanske anser sig böra vara, och att alldeles uppgitva sin prekära existens: tidsandan synes emellertid på längden icke vilja medgifva något tredje alternativ. Men antaget nu, att skolan böjer sig för nödvändigheten, månne icke hennes uppgift i detta fall blir så oklar och dimmig, att hon gjorde bäst i att så godt först som sist rymma fältet? Komme hon icke, om hon fattade såsom sin enda uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning, att stå på samma linie som folkskolan, den der ju äfven har satt sig detta till mål, och blefve således icke i alla händelser hennes slutliga öde att uppslukas af denne medtäflare, som dock företrädesvis måste kunna påräkna den stora mängdens sympatier och understöd? Vi tro det icke. Svårt är visserligen att på förhand bedöma, huru långt ett i en framtid möjligen till styret kommet bondevälde skulle vilja och kunna gå i denna riktning; vi hålla dock före, att vi icke hotas af samma faror från det hållet, som vårt närmsta grannfolk; men derom äro vi förvissade, att faran icke afvärjes derigenom, att man envist och i strid mot det allmänna tänkesättet, som dock i våra tider är en makt, den man ej ostraffadt trotsar, hänger sig fast vid det gamla, såsom vore det samhällets enda räddningeplanka. Vi tro således, att den ensidiga klassicitetens förkämpar måste — och detta ganska snart — utrymma sin ställning. För nutidens grofva artilleri skola förr eller senare grusas de gammaldags fästen, huru ifrigt man än under åratal sökt gifva dem ett imponerande utseende genom att sär och der anbringa 8. k. tidsenliga förbyggnader och pansarbetäckningar. Vi tro, att lappningsoch medlingssystemet måste uppgifvas, och att byggnaden måste uppföras ny från grunden. Men huru går det då med den klassiska bildningen, torde någon ängsligt fråga. Hur går det med bildningen öfverhufvud, som ju måste uppföra sin tempelbyggnad på en fast grundval, såvida den ej skall hotas med fullständigt sammanstörtande? Vi äro öfvertygade, att faran ej är så stor, som frågorna utan tvifvel äro välmente och farhågorna betingade at ett varmt intresse för samhällets bästa. Ty utom det att nutidens bildniog utan all tråga hunnit den mognad, att den såsom en sjelfständig man står för sig sjelf, sedan den icke blott gjort sig till godo det kapital, som den ärft från forna tiders bildningsarbete, utan äfven i den stora bildningssparbanken insatt nyvunna valutor af omätligt värde, så torde äfven på vår mark tillräcklig grund finnas öppen för uppförande af de bålverk, som skola bafva till uppgift att bilda en kraftig försvarslinie för det bestående, der det är godt och gediget, emot de anlopp, som i ungdomsyra och oförstånd kunna göras af ett omstörtningslystet slägte. Men märk väl: på vår mark skola dessa försvarsverk uppföras, ty eljest duga de ej till vårt törsvar, och goda det är tidsenliga, måste de vara, annars krossas de af första salfva. För att emellertid, såvidt det för oss är möjligt, besvara alla de tviflande frågor, som mot vårt förslag kunna framkastas, och uppvisa haltlösheten af de invändningar, som kunna göras från deras sida, som ifra för den gamla skolorganisationens bibehållande — med vissa modifikationer naturligtvis — torde det vara nödvändigt att uppsöka den synpunkt, från hvilken frågan naturligen bör betraktas. Har man en gång, såsom svenska folket det gjort, uppställt den grundsats, att den del af uppfostran, som benämnes skolbildning, bör vara en offentlig angelägenhet, så måste detta bero på den reflexionen, att staten för förverkligandet af sina ändamål behöfver krafter, på ett visst, af ändamålets egen art betingadt sätt, bildade. Men för förverkligandet af sina ändamål kan staten begagna olika organ. Den kan utgå från den grundsats, att all offentlig verksamhet tillhör regenten eller utgår från honom såsom sitt centrum, eller från den, att den är en pligt för samtliga samhällsmedlemmar. I förra fallet hafva vi en despotisk styrelse, i senare en fri stat, der medborgarne sjelfva ega rätt och förpligtelse att bestämma öfver gången af samhällets utveckling. Från statens synpunkt sedt har skolan inom de båda olika statsformerna samma uppgift: att fostra män, skickliga att i alla riktningar förverkliga statens ändamål; den väsendtliga skilnaden vid grundsatsens tilllämpning beror derpå, att dessa ändamål i ena fallet förverkligas af styrelsen, embetsmannen, i andra af medborgaren antingen direkt eller medelbart genom embetsmannen. I den despotiskt styrda staten är således den enskilde statsmedlemmens teoretiska utveckling ej af något synnerligt intresse, blott han förstår att underordna sig sjelf under allmänna juridiska och moraliska lagar; i det fria sam