Göteborgsposten – 3 november 1871, sida 1

MUN Vege L Fumidet vhiskykrus för att berusa sig. Rundt omkring på trottoirer och gator i de ännu icke ödelagda qvarteren lågo sönderslagna fortepianon och unga flickor satte sig i en slags sinnesförvirring ned att spela och sjunga, belysta af lågornas sken. Det stals och röfvades på alla håll och öfverallt såg man galgfysionomier, som annars aldrig visa sig, smyga sig fram mellan gråtande mödrar och outtröttliga män, som ännu sökte att bringa i säkerhet, hvad som kunde räddas, Måndagsmorgonen (d. 9) grydde, men medtörde intet hopp. Omkring 15,000 byggnader stodo som en enda rykande massa, innefattande allt hvad staden hade rikt, stort och vackert och med ohejdad fart arbetar elden fortfarande vidare mot sydsidans stolta husrader, hvarest tusentals flyktingar redan sökt skydd. Vatten finnes icke mer att få. På åtskilliga ställen bjudas summor för en drick vatten att läska en brännande törst, men förgäfves och hoppet att kunna rädda någon del af den vidsträckta staden synes förbi. Det är förfärligt. General Sheridan, hjelten från så många valplatser, har anländt; barhufvad springer han upp i en vagn och ropar om någon vill följa honom och göra som han säger, så kan möjligen något räddas. Han igenkännes, helsas med lefverop och försvinner följd af en skara menniskor mot söder. En bullrande åska ger snart tillkänna att den energiske generalen är vid sitt arbete. Med sina kanoner nedskjuter han hela sträckor af hus, som ännu ligga långt från lågorna, och låter andra sprängas i luften. Hans plan lyckas, en del af sydsidan är för ögonblicket utan fara; men med oberäknelig hastighet har elden emellertid skridit öfver floden och söpar bort allt i sin väg. K, 2 på Måndags e. m. har elden fattat tag i träden i Lincoln Park och man söker bekämpa lågorna genom att upplöja breda jordbälten, genom att hugga ner träd och planklängor. Elden har nu avancerat omkring 2 sv. mil och allt som förut i tättbebyggda gator smyckade en areal af närmare 1600 tnld, bildar ett enda förfärligt och i vilda vågor brusande eldhaf. På de omkringliggande prairierna funnos tusentals brandskadade och då aftonen kom med bitande och kall vind lågo minst 100,000 personer af alla åldrar blottade på allt på den ofruktbara prairien och stirrade på den oerhörda ödeläggelsen rundtomkring dem. Tidigt Tisdag f. m., d. 10, begaf jag, som, efter åtskilliga öden, lyckligen hamnat i en dansk väns landthus långt utom staden, mig ut på vandring till det som för några timmar sedan hade varit Chicago. Hela norra sidan af staden var totalt försvunnen, på stora sträckor till en sådan grad, att ej allenast husen och träden voro fullständigt uppbrunna utan äfven gatoch trottoir-läggningarne af trä, så att man nu der endast såg den nakna marken, hvarest man ett par dagar förut hade spatserat mellan villor och fabriker, magasiner och folkuppfyllda ställen af alla slag. Här stod ett par långa, nakna skorstenar, betecknande stället, hvarest ett af Chicagos största bryggerier hade legat. Här såg man ruinerna af ett halft dussin kyrkor, den vackra Lincoln Park tog sig ut som ett stycke af en vild urskog, hvarest en flock infödingar nyss pröfvat på att med eldens tillhjelp rödja land; spårvägens jernskenor lågo som förvridna jernstänger, på alla sidor krampaktigt omslingrade af de afbrutna telegraftrådarne. Så långt ögat kunde nå, såg man åt alla sidor en enda oerhörd, afbränd öken, der bitar af svärtade murar, fragmenter af kyrktorn, halft nedfallna skorstenar och förkolnade träd svagt antyda riktningen af de forna gatorna och torgen. De sorgliga qvarlefvorna af förfärligt stympade lik gräfvas på flera ställen fram under ruinerna, det ser ut som om de flesta omkommit på nordsidan, der många från de först antända qvarteren sökt skydd, men hvarifrån allesammans några timmar senare måste flykta i vildaste förvirring. Förbrända hästar, som arbetat sig till döds under natten och derefter qvarlemnats som byte för lågorna, lågo blandade med de kolade lemningarne af kor och andra husdjur. Från den svartbrända, ofantliga slätten stego öfverallt rökskyar i vädret, och marken, som man endast med möda kunde beträda, utsände en obehaglig värme. Flera gånger hejdades jag af män och qvinnor, hvilka frågade mig, om jag ej tillfälligtvis kunde ge upplysningar em den eller den. Ett fruntimmer hade varit på besök i en närbelägen stad och hade kommit hem för att finna huset nedbrunnet och mannen samt barnen försvunna; hon visste ej, hvar hon nu skulle söka dem; natten hade hon tillbragt stående under en bro, ett rof tör de förfärligaste qval. Gå ut och leta på prairiernal? var det enda svar, som kunde gifvas. Ett litet sällskap herrar hade tappat bort alla sina damer, hvilka vid eldens utbrott hade skickats bort från hemmet. I sista ögonblicket, då männen ännu försökte att berga något undan lågorna, hade de blifvit alldeles omhvärfda af elden och blefvo nödsakade att vada ut i Michigan-sjön; der hade de tillbragt hela natten och hettan hade varit så outhärdlig, att de hvarje ögonblick måste doppa sig ner under vattnet för att kunna hälla ut. En ung dam, iklädd slarfvorna af en elegant toilette, sprang på de ännu glödheta stenarne fram till mig och ropade mig an. Hon hade blifvit skild från alla de sina och hade tillbragt natten i regn och köld på en prairie. Jag har ingenting ätit sedan i Söndags, men i natt kom en och gaf mig litet whisky eljest hade jag bestämdt dött, sade hon, enu är jag alldeles rusig ... men jag måste vidare för att se efter om min systers fyra barn äro innebrända. Är det inte lustigt, jag vet rakt inte, om några af de mina ännu äro i lifvet! och så log hon ett smärtsamt, hysteriskt leende och vankade bort utan något bestämdt mål. Efter ännu en stunds promenad och sedan jag för att kunna komma fram nödgats göra en omväg åt vestra sidan blefvo ödeläggelserna af sjelfva branden mindre märkbara utom för så vidt att öfverallt på marken lågo högar af möbler med utmattade menniskor rundtomkring. Åkarne aktade ej för rof att låta på det rundligaste betala sig och endast den som hade kontanter kunde påräkna deras hjelp vid flyttning af saker. Vatten såldes redan dyrt i små portioner och på sina ställen var det omöjligt att få en droppe sådant, utan att hemta upp det ur den af all möjlig orenlighet uppfyllda floden; derföre såg man också alla gå omkring i ett högst smutsigt och ruskigt tillstånd; tusentals personer hade på de si