Göteborgsposten – 3 november 1871, sida 1

talande med en ung dame som hon genast gissade vara miss Granger. Ej heller behöfde hon länge hysa något tvifvel derom, ty Lizzie vinkade henne till det fönster vid hvilket de suto och presenterade de båda nnga damerna för hvarandra. — Miss Granger och jag äro gamla vänner, sade hon, och jag önskar att äfven ni må bli vänner. Miss Granger gjorde en djup nigning, men förband sig ej till något. Hon var en storväxt ung dame omkring tjugotvå år gammal med ståtlig växt och vackra skuldror. Hennes drag voro ej olika faderns, och Daniel Grangers ögon och ögonbryn voro i något modifierad grad återgifna i dotterns ansigte. Hon hade en vacker blomstrande hy, och hennes hår var af ljusbrun färg samt mycket rikt. Hon kunde i allmänhet taget kallas en rätt vacker ung dame. Hon var klädd med dyrbar enkelhet, i mörkblått siden, och hvitheten af hennes fylliga hals föll ännu mora i ögonen genom afbrottet af ett svart sammetsband, från hvilket ett malteserkors af rubiner hängde ner. De båda unga damerna fortsatte sitt samtal, hvilket hufvudsakligen rörde sig kring de nöjen hvarochen af dem haft sedan sin sista sammanvaro och de personer de träffat. Clarissa som ej kunde deltaga i detta samtal betraktade med ett visst intresse miss Granger, hvilken liksom hon sjelf var enda dottern. Höll mr Granger verkligen af detta enda barn och visade han sig deri, liksom i allt annat, olika hennes egen far? Han hade flera gånger denna eftermiddag talat om henne och tillochmed berömt henne,