Göteborgsposten – 3 november 1871, sida 1

i hejdlös fart fram till den brinnande staden, från hvilken flammorna i vilda hvirflar, piskade af stormbyarne, hvilka snart växte till en förfärlig orkan, sträckte sig milslångt, under det att qväfvande rökmoln vältrade fram öfver vattnet och hela himlen glödde. Ju närmare vi komma staden desto ljusare synes allt omkring oss. Förstaden ligger som i det klaraste dagsljus och en mängd hästar och vagnar, ryttare och fotgängare ila förbi oss i feberaktig ifver på den breda gatan mot norr. Åt norr! åt norr! ljuder det, så långt som möjligt från olycksstället, hvarest alla underjordens andar tyckas lössläppta och der fasansropen, blandade med lågornas sprakande och smattrande tydligare och tydligare ljuda emot oss. Tiotusen byggnader stodo redan i lågor framför hvilka allt flyr i vansinnig förvirring. Vi äro ännu en fjerdedels mil från elden och redan svider huden af den förfärliga hettan, från alla hus utkastas möbler, som spärra vägen för den i tusental flyktande skaran. Uppskrämda af elden, larmet och dånet, sönderpiskade af kuskarne, hvilka tyckas ha blifyit berusade af flammorna, ila mulor och hästar förbi oss, släpande vagnar efter sig, på hvilka halfklädda qvinnor med utslaget hår ligga inklämda mellan nakna barn, instoppade i draglädor, baljor och mjöltunnor, samt sängkläder och söderslagna stolar. Det hela erbjuder en så förfärlig och skakande syn, att man sitter som förlamad och knappt tänker på faran för vältrade vagnar, skenande hästar och möbler, som utslungas från fönster och dörrar. Nu kunna vi icke längre köra framåt, vår häst och vagn försvinna på en sidogata och genom rök och dam vada vi öfver lefvande och liflösa ting vidare in emot lågorna och nedåt floden, hvarest sjelfva vattnet tycktes brinna, med en sådan våldsamhet vältrade sig böljorna fram från brädd till brädd, under farten uppslukande allt i sin väg. Rådhusets höga kupol med den stora klockan, från hvilken brandsignalen förut ljöd öfver staden, föll med ett förfärligt brak till jorden och hela den väldiga byggnaden stod snart i ljusan låga. Fångarne i undervåningens celler måste lösgifvas, ty den hastighet med hvilken elden griper omkring sig, sviker hvarje beräkning. På taket till det vackra hotellet Sherman House, som intog ett helt qvarter, stå ännu åskådare som betrakta rådhusets brand och tjugo minuter senare är hotellet sjelft endast en brinnande grushög, och i detta ögonblick har man till och med möda att utvisa platsen, hvarest det stått, till en sådan grad är allt jemnadt med jorden. Ned mot Clark street löper elden vidare med blixtens hastighet till höger, till venster, mot söder och norr. mot öster och vester spraka lågorna, under det att braket från fallande kolossala kroppar ljuder som skott i denna fruktansvärda strid mot eldandarnes oöfvervinneliga skaror. Den ena stora och präktiga nationalbanken faller i atomer efter den andra och begrafva millionerna i kassaskåpen under ruinerna. En oräknelig hop halfnakna flyktingar söka rädda sig öfver broarne till denna del af floden, men dessa brinna redan; till hälften qväfda af de väldiga rökmassorna, förblindade af de täta hvirflande dammolnen och brända af nedfallande gnistor och askregn rusa de olyckliga vidare. En del stanna i lågorna och mätta för ett ögonblick den tjocka atmosferen med lukten af brändt kött; det är nästan omöjligt att fly de förföljande lågorna, med så otrolig hastighet framrycker elden och sveder de icke nog fort bortskyndande. Några skynda med afsigt ned i vattnet, andra ned i tunneln under floden med fara att omkomma der; en polisbetjent synes ha blifvit fullkomligt vansinnig; han dansar omkring under vilda språng och öfverröstar elementernas raseri med utrop af: min hustru är innebränd! hurra! min hustru är innebränd! Man söker rycka honom med sig, men han sliter sig lös; störtar mot lågorna och försvinner. En qvinna ilar mot floden med armarne lyftade mot höjden, under det en liten flicka hänger sig fast i hennes kläder, ropande: Mamma, mamma! lemna mig inte! Hon stöter barnet tillbaka och kastar sig i vågorna, hvilka snart jemte de allt omringande lågorna sluta sig samman öfver sitt byte. — Barnet släpas med af den flyende folkhopen. Hästar och vagnar kunna icke mer närma sig de hotade byggnaderna. Man binder rep, lakan och handdukar kring koffertar och skrin för att släpa dem med sig; men snart är allt blott eld, och intet annat än eld, hvart man vänder ögat; till och med gatornas träbeläggning står i lågor. Vi vända oss bort från dessa fasans scener för att upplefva andra. Lokomotiven med sitt manskap ila kring på skenorna för att rädda hvad räddas kan, till dess sjelfva banstationerna gå upp i lågor. 500 waggoner äro redan förstörda och på de med spårväg försedda gatorna ånga de fram öfver allt som kommer i deras väg, för att frälsa sig sjelfva. Mönstergatan La salle street, för ett år sedan prydd med nya marmoroch stenbyggnader, med det gigantiska sjuvånings höga pacifichotellet, jemte den ofantliga bangården, ligga som en glödande stenmassa. Skeppen på floden hotas på annat sätt af elden; pipande och ångande kila de små bogserbåtarne omkring för att föra bort dem, men öfverallt är dermed förenadt stor fara, de stora kol-, kornoch timmerupplagen längs kajerna äro redan i brand, och ehuru ångsprutorna arbeta, så att man kunde tro pannorna nära att sprängas, äro de till föga nytta. Brandmanskapen nedsjunka uttröttade eller bäras bort halfqväfda, de förr så villiga brandhästarne kunna knappast med piskan drifvas fram; lyckligtvis ha de kringliggande städerna pr telegraf blifvit underrättade om att Chicagos undergång är för handen, och skickat bjelp; från Milwaukee, Toledo, S:t Louis och andra städer ha ångsprutor med friskt manskap ankommit, och en del af detta erbjuder sig — och det lyckligtvis i följd af att vinden ligger ifrån — att rädda återstoden af vestra sidan. Men plötsligt ljuder ett förfärligt bådskap: rattenledn ingsverket har brändt! från mun till mun; blott der floden kan nås är tillgång på vatten. Under ett förtviflans leende kastar manskapet allt ifrån sig — Chicago med sina 300,000 innevånare synes dömdt att utstrykas ur städernas antal. Demoralisationen följer städse med blixtens hastighet hvarje stor olycka i spåren. Rusiga män och qvinnor ragla förbi i det de gnola sina smutsiga visor; svordomar och råa uttryck fylla luften, ja till och med barn släpade med sig fyllda vinflaskor och på god smak. Hvad I talande med en ung