Göteborgsposten – 27 oktober 1871, sida 1

att beklaga, så voro det han sjelf i detta ögonblick; men han gjorde ickodestomindre ett svagt försök att visa sig intresserad. — Enfaldiga qvinna, enfaldiga qvinna! mumlade han slutligen. Jag har alltid tyckt att hon sätter sig något för mycket på sina höga hästar mot Fairfax. Karlar tycka ej om sådant, som du väl vet. Geraldine är en mycket vacker qvinns, men hon kan ej vira en man kring sitt finger som du kan, Laura. Hvarföre talar du ej med George Fairfax och påskyndar giftermålet? Ju förr det blir desto bättre. Du som är så skicklig i konsten att underhandla kan nog bringa den saken till afgörande. Om det var någon egenskap som lady Laura företrädesvis var stolt öfver — och i många afsoenden hyste hon en oskadlig fåfänga — så var det den att hon, efter hvad hor sjelf trodde, var en fulländad diplomat inom sällskapsverlden. Sedan hon vid detta tillfälle rönt uppmuntran af den hederlige Fred Armstrong, som fullt och fast trodde att det aldrig på denna jorden existerat en så fullkomlig qvinna som hans hustru, beslöt hon att taga sin systers sak om händer och bringa den till ott lyckligt slut. Hon kände föga samvetsqval öfver brytandet af sitt till Geraldine gifna löfte. — Allt beror af det sätt hvarpå en sak utföres, sade hon för sig sjelf kort innan hon somnade; naturligtvis skall jag handla med yttersta grannlagenhet. Men min systers framtida lycka får ej förstöras, då en liten, klokt utförd bemedling kan hindra det. —