Göteborgsposten – 12 maj 1871, sida 1

2 :2. — — försvarsverket. Ökad tillverkningsskatt å bränvinet, ökad införseltull å socker, kaffe och tobak, intörseltull å spanmål och mjöl föreslogs, men förhöjd stämpelpappersafgift ansågs företrädesvis8 som en ganska god inkomstkälla, på hvilken också bevillningsutskottet riktade sin synnerliga uppmärksamhet, men — såsom det olta händer — gick alldeles för långt. En vigtig omständighet är obestridligen, att stämpelpappersatginen, som nu inbringar endast omkring 537 af statsverkets inkomster, jemförelseris obetydligt drabbar de obemedlade samhällsklasserna och sålunda väsendtligen skiljer sig från konsumtionsskatterna; men utskottets förslag att med stäwpladt papper vilja belägga skuldebret af hvad slag som belst, inländska vexlar, accepterade räkningar ätvensom bevis om insättning af penningar å 8. k. depositionsräkning samt assignationer och anvisningar, måste naturligtvis möta ett ganska starkt ogillande; då berörde förslag menligt skulle inverka på rörelsen. Mest betungande skulle stämpelskatten blifvit på depositionsrörelsen, hvilken nyligen kommit i gång och ännu icke på långt när bedrifves i så stor skala som önskligt är. En annan vida ömtåligare fråga har äfven utgjort föremål för riksdagens behandling och i det väsendtligaste blitvit löst på ett tillfredsställande sätt, nemligen fattigvårdsfrågan. Det af K. M:t afgifna förslaget till ny fatligvårdsförordning har i hutvudsakliga delar tillstyrkts af lagutskottet och af riksdagen godkänts. Åtskilliga föreskrifter torde visserligen förefalla väl stränga, men de kunna dock vid tillämpningen ganska lätt modifieras, och det kan ej bestridas, att de grundeatser på hvilka förslaget hvilar äro riktiga. Det är otvifvelaktigt att meddelandet at hjelp icke bör göras obligatorisk i den utsträckning som nu gällande tattigvårdsförordning bestämmer, ty derigenom har fattigdomens utbredning på ett betänkligt sätt befordrats och sattigvärden ytterligt betungats. Men å andra sidan kan ej bestridas, att det är en stor, man kan säga fruktansvärd, makt, som genom den nu antagna förordningen blifvit lagd i fattigvärdsnämndens hand, och den kristliga kårieken kommer utan tvifvel mångenstädes att ställas på svåra prof gent emot den hårdhet, för hvilken de sattiga otta på landsbygden äro utsatta. Emellertid torde böra antagas, att då den nu antagna fattigvårdsförordningen hvilar på en ny princip, skola verkningarne at densamma med mycken uppmärksamhet följas, och om den i vissa fall befinnes allt för sträng, eller tillstädjer godtycke, utötvadt mot dem hvilka såsom fattiga äro lörsvarslösar, så måste nödiga förändringar åstadkommas utan dröjsmål. og En nästan komisk episod förekom i Nändagens eftermiddagssammanträde i Andra kammaren. Vid sammanträdets början på förmiddagen, dock sedan den vanliga protokollsjusteringen egt rum, hvarunder de flesta ledamöterna hunnit samlas, föredrog talmännen ålskilliga från statsoch bevillningsutskotten inkomna förslag till voteringspropositioner. Dessa godkändes. Men i sammanhang med det alguna förslaget till voteringsproposition i afseende på det belopp som skulle ställas till K. M:ts törfogande i och för enskilda jernvägsanlöggningar, hade statsutskottet till töljd af återremisser från kamrarne äfven hemställt att riksdagen måtte till K. M:ts disposition särskildt ställa 1,100,000 rdr, att utötver det statsbidrag som af K. M:t kan anvisas som understöd åt enskilda jernvägsanläggningar, utan äterbetalningsskyldighet anvisas för anläggningen af en enskild jernväg mellan Wexiö och Karlskrona, mot vilkor att det bolag som åtager sig utföra denna jernväg förbinder sig att tölja det byggnadssätt K. M:t bestämmer och att göra banan bredspårig. Mot utskottets framställning hade dock hrr Carl Ifvarsson, Liss Olof Larsson och Ola Boson Olsson reserverat sig, och när man besiunar att dessa tre hvardera, och än mera gemensamt, ega ett ganska stort inflytande, så sväfvade man i stor ovisshet huruvida det blifvande WexiöKarlskrona-jernvägsbolaget skulle beviljas itrågavarande 1,100,000 rdr såsom gåtva, ehuru berörda jernväg utan all gensägelse är af stor vigt äfven för staten med hänsyn till sjöförsvaret. Emellertid föredrogs betänkandet. Klämmen upplästes. Ingen af de tre begärde ordet, ingen annan heller, icke ens hr Hierta; almannen gjorde proposition på bifall, man svarade ja och klubban föll. Snart derefter ippstod stor sensation. Aldrig förr hade det nändt att ett jernvägsanslag, och till på köpet utan återbetalningsskyldighet, hade bevil