Göteborgsposten – 12 maj 1871, sida 1

— Ni måste taga brefskrifverskans upprörda sinnesstämning med i beräkningen. — Hvarföre skulle jag göra det. Ni gjorde det ej! Hvem kan se denna stil och ej finna att den stackars, af olyckans hårda slag drabbade varelsen ej var sig lik då hon skref detta bref? Det är ej ett bref, det är blott ett rop af ångest. Sätt er sjelf i hennes ställe. Föreställ er att ni är en qvinna — en varelse hos hvilken känslorna taga makt öfver omdömet. Tänk på den ofantliga olycka som drabbade henne, tänk på att hon ej hade en aning om att ni lemnade hennes hus för att af era egna medel lemna hennes man penningarne. — Hon skall heller aldrig få veta det. — Hon vet det redan. Jag har omtalat det för henne. Och nu tror hon, stackars varelse, att hon är den enda som är tadelvärd. Hon söker er förlåtelse. Hon lider af att ej ha fått den. Detta är verkliga orsaken till hennes sjukdom, och jag tror att om ni kan förlåta och älska henne, skall ni rädda hennes lif. — Säg henne då att jag tadlar mig sjelf lika mycket som henne. Säg henne att mitt hus, mina armar och mitt hjerta äro öppna för henne. Amboyne, ni är en trogen vän och en aktningsvärd man. Gud viälsigne er. Huru skola vi få henne hit? Vill ni resa efter henne eller skall jag göra det? — Låt mig sofva på saken, sade doktor Amboyne. — —