riktning, lär ej vara tadelvärdt, såvidt icke den förra störes genom den senare. Mer än en gång har det väckt vår förundran att hufvndstaden i och för förverkligandet af sina högskoleplaner ej tager statens understöd i anspråk, och det har företallit oss gå mycket underligare som riksdagen tillförne genom sitt betydliga anslag till offentliga föreläsningar derstädes visat sig ega intresse för vår hufvudstads vetenskapliga lif. Vi hade föreställt oss denna underlåtenhet bero på ett misskännande af vår nuv. representation och dess villighet till att göra uppoffringar för andliga ändamål, men såsom af många tecken framgår, ligger dess anledning snarare deri att man fruktar för att genom mottagande af statsanslag icke kunna förverkliga den ufria högskola, vid hvars begrepp man fäster så många obestämda föreställningar. På detta sätt famnar man molnet i stället tör vishetsgudinnan, I detta svärmeri för den blifvande högskolans 8. k. rihet torde också förklaringen ligga till att man inom hufvudstadens press så ytterst oegennyttigt uppträder för bifall till nya anslag åt våra universitet. Det torde annars vara tydligt att den ur folkets skattebidrag utgående fond, som representationen kan afsätta för vetenskapliga ändamål, måste vara begränsad, och att hvarje ny donation till de gamla högskolorna måste förhindra en motsvarande summa att tillfalla den nya högskolan. Men när man utgår från den synpunkten att hvarje beblandning med statens affärer skall oskära det ideal, man drömt sig, så är det naturligtvis ock likgiltigt om riksdagens understöd för dess förverkligande omöjliggöres. När vi intressera oss för att tanken om en högskola i hufvudstaden skall öfvergå från fantasiernas verld till verkligheten, så är detta icke så mycket tör Stockholms som ej mer för hela landets och den vetenskapliga bildningens egen skull. Vi beundra icke blindt den sköna synderskan vid Mälarens strand; vi tro att hon vid sidan af sina goda egenskaper eger stora fel. Men Stockholm är dock landets hufvudstad och kommer, äfven när en framtida decentralisation må hafva inträdt, att blifva den politiska utvecklingens tyngdpunkt. I hela landets intresse ligger derför att bildningens vilkor må förefinnas der eå fullständigt och rikt utvecklade som möjligt. Men äfven ur vetenskapens egen synpunkt vore det fördelaktigt om det länge påtänkta företaget komme till utförande. Att kunskapsgrenar gitvas, hvilka bättre tritvas i en hufvudstads än i en småstads jordmån, det taga vi för gifvet; men huruvida vetenskapen såsom helhet betraktad bättre betordras på dot ena än på det andra sättet, detta är en fråga som endast torde kunna slitas på den fria täflans väg. Våra gamla högskolor hafva allt för väl uppfyllt sina åligganden, för att deras tillvaro endast genom ett penndrag skulle utplånas och deras gagnerika verksam het par force ersättas genom en hittills oförsökt formation. B-fintligheten af båda dessa organisationer för landets högsta bildningsansialt är enda utvägen att riktigt lösa spörjsmålet. Sällan ha väl alla förutsättningar för en högskola varit så rikt och fullständigt samlade på en plats, som förhållandet nu är i Sveriges hufvudstad. I Carolimska Institutet eger Stockholm en bildningsanstalt, hvilken blott behöfver den officiella tillätelsen tör att utgöra en fullständig medicinsk fakultet. Vetenskapsakademiens professorer kunna lemna lärare till den naturvetenskapliga afdelningen, konstakademien till den estetiskt-litterärhistoriska, riksarkivet och statistiska byrån kunna afgitva skickliga målsmän tör historien och statistiken, och teknologiska institutet kan supplera de brister inom den matematiskt fysiska bravchens lärarepersonal, som möjligen ej från vetenskapsakademien blifva lylida. Koriligen taladt, här är icke af nöden ett skapande utan endast ett ordnande varde!, för att den sökta bildningsanstalten må kunna uppstå. Men för de läroämnen, hvilka ej redan ega representanter derstädes, tarfvas nya penningmedel, och dessa kunna littast åstadkommas genom öfverflyttande af sådane anslag från de nuv. högskolorna, hvilka ej för uppfyllande af dessas ändamål äro oundgångliga. Vi sytta härvid på de akademiska adjunkturerna. Dessa lärareplatser äro icke af prineipiel vigt, ty ingen kan neka att vetenskapens behot äre fullt tillfredsställda derigenom att en ordinarie (professorn) och en extraordinarie lärare (docenten) sinnas på platsen. Deras betydelse ligger hufvudsakligen deri att de förmå skickliga män, som annars skulle tröttnat på en med ringa lön försedd expektans, till att qvarstanna. Om det farliga uti att bibehålla såsom stadigvarande en befattning, som dock sjelf ej annat är än ett beständigt extraordinarieskap, har nyligen från kompetent häll blifvit erinradt. Men helt och hållet bortfaller hvarje skäl till afseende härå, när genom en tredje högskolas inrättande nya tillfällen till befordran och forkortning af de unga akademiska lärarnes långa expektanstid sålunda inträdt. Skulle således ånyo frågor om anslag till nya lärarebefattningar väckas, tro vi att de böra beviljas, men fästas vid Stockholms högskola. Dess sak är ej blott bufvudstadens, utan en hela landets angelägenhet. a mm m m —— — — — 8—