Göteborgsposten – 12 maj 1871, sida 1

— Död och borta — han är död och borta. Derefter vandrade hon uppåt den ödsliga kullen. Hennes fot vandrade, hennes hjerna vandrade. Hon befann sig slutligen på ett ställe gom hon kände igen — den stora gräsplanen bredvid squire Rabys hus. Månen hade nyss gatt upp och kastade sitt skimmer öfver gräsmattan och i den lilla bäck som hvirflade fram med en djup damm här och der. Hon gick närmare och såg det stora salsfönstet och ljussken derbakom. Der hade hon varit med Henry Little och sett honom igenkänna sin mors porträtt; och nu var han död! Hon hade räddat hans lif förgäfves; han var ändock död! IIon såg upp mot fönstret. Hon blickade neråt i dammen, hvars vatten kysstes af månans strålar. Hon höjde sina armar med ett rop af ångest och sjönk i den djupa dammen, från hvilken månan tycktes småle mot henne. Straxt efter dinern bad doktor Amboyne att få se den olyckliga korrespondens hvaröfver han skulle fälla sitt omdömo. Raby gick efter brefven och lade dem framför honom. Han tog upp det olycksaliga brefvet. — Men detta kan ej vara skrifvet af mrs Little. Jag känner hennes prydliga italienska stil för väl. Se huru ojemna och osäkra bokstäfverna äro,