Göteborgsposten – 12 maj 1871, sida 1

Under loppet af aftonen omtalade doktor Amboyne för Raby alla historierna om Jael Dence och Henry Little. — Hvad har allt det der att betyda nu? sade Raby med en suck. Så fort någon betjent kom in i rummet, frågade Amboyne honom om Jael anländt. Raby delade hans nyfikenhet, men ej hans oro. — Flickan känner sina vänner, sade han. Hon behöfver gråta ut, det kan ni lita på; men sedan skall hon finna sin väg hit, och när hon hunnit hemta sig litet, skall jag säkert få veta af henne i hvad förhållande hon stod till Little och hvar han var då explosionen inträffade. En Dence ljuger aldrig för en Raby. Men då klockan slog nio utan att hon hördes af, började Raby dela doktorns oro. — Fördöme den flickan, sade han. Hennes förfäder ha stått mina förfäder bi i alla faror och sorger under ett par hundra år, och nu slinker hon ifrån mig i sin sorg. — Sätt er sjelf i hennes ställe, sade doktorn. Jag håller tio mot ett att hon tror er vara uppbragt öfver hennes förhållande till Henry. Hon är rädd att komma nära er. — Huru, då jag inbjudit henne att komma? — Genom era lata betjenter som för: att bespara sig sjelfva besväret utan tvifvel bedt någon annan tillsäga henne, och vi veta huru det då brukar gå. Jag håller tio mot ett att hon antingen alldeles icke fått inbjudningen eller att den framställts till henne på ett sätt som varit allt annat än smickrande. Och kom ihåg att hon ej