Göteborgsposten – 12 maj 1871, sida 1

FTUUAMAUAUALHNS UTLIOÖTAnGACL Varå dbertrryggaut. Göteborg d. 12 Maj 1871. Medelst nyligen företagen gemensam omröstning beslöto riksdagens kamrar inrättandet af en adjunktur i nordiska språk vid hvartdera af rikets universitet. Vi sörja icke öfver denna utgång, ehuru vi förut såsom vår mening uttalat att det begärda anslaget borde afslås — vi sörja icke derötver, ty vi anse det läroämne, i hvilket befattningen skall inrättas, vara af vigt och nytta för vårt fäderneslands vetenskapliga lif. Skälen till den mening om afslag, vi hyste, lågo endast deri, att vi ansågo akademiska läroämnen finnas, hvilka i ännu högre grad vore i behof at lärarekrafternas förökning; att ett bland de motiver, som af förkämparne för förslaget anfördes, nemligen befintligheten af utmärkta aspiranter till platsen, innebar en till sina följder högst farlig grundsats, enär den afsåg att grunda permanenta institutioner på tillfälliga förhållanden, samt slutligen och hufvudsakligast deri att vi förmenade den nya lärarebefattningen utgöra ett nytt, om också litet hinder för förverkligandet af planen om ett universitet i hufvudstaden. Det måste då, när saken ses ur sistnämnda synpunkt, förefalla oss underligt att hufvudstadens främste ledande tidningar i en ton, som varit allt annat än lugn och passionsfri, kämpat för förslaget samt mot dess vedersakare inom riksförsamlingen. Vi hysa de största tankar om dessa tidningars förmåga att ur lokalpatriotismens sfer höja sig till en högre patriotisms regioner, men vi tro att här just förelegat ett tilltälle vid hvilket båda dessa slag af patriotism låtit sig förenas, Helt naturligt föranledes man derför af detta mer än oegennyttiga beteende att fråga sig huruvida tanken om en högskola i hutvudstaden ännu fasthålles eller om, hvilket ju ock kan vara en möjlighet, man anser det icke lända till hinder för denna plans förverkligande att våra förut befintliga universitet ytterligare förses med lärarebefattningar, äfven der ingen större nödvändighet sådant fordrar. Det var i de längesedan svunna dagar då vår nuv. representationsform gått igenom, som man i hufvudstaden fattade den vackra tanken att i en handling af monumental karakter föreviga en stor händelse. Så utgick inbjudning till teckning at bidrag för Stockholms högskola. Vi vilja ej påstå att uppropet omfattits med så stort intresse, som mången väntat sig, men det är i allt fall en aktningsvärd summa som blifvit samlad — en summa tillräckligt stor för att af dess afkastning bestrida atlöningen för två eller tre lärareplatser. Men af en så beskaffad faktisk början förmärkes icke något spår. Tvärtom synes det som om meningen vore att år efter år föröka kapitalet med upplupna räntebeloppet och dymedelst samla en fond af sådan betydenhet, att den tillåter den nya skapelsen med ens framstå sullsärdig. Då emellertid fondens tillväxt på detta sätt endast kan ske småningom och då erfarenheten ådagalagt att de sporadiska törsök, hvilka stundom göras att medelst insamliogar under en eller annan form påskynda tillväxten (vi påminna t. ex. om förra årets bazar? för detta ändamål i Stockholm), icke visat sig tylla mycket i kassan, frestas man antaga att hela saken lemnats åt framtiden. Men detta vill ju med andra ord säga att den för närvarande är ötvergifven, isynnerhet som vi, med vår åsigt om en dylik högskolas nödvändighet för hela landet, måste anse att i en framtid staten sjelf skall sörja för anläggandet af en dylik, om det enskilta initiativet uteblifver. En avonan omständighet, som kan föraneda den i förhållandena icke närmare invigde ill att tveka om huruvida något arbete för planens snara förverkligande pågår, är att fråsan i sin helhet, och särskilt den tilltänkta OO Eeeee—m— 0 ÄEF—