Göteborgsposten – 13 maj 1870, sida 1

serna af det drama, som förflutna natt i Valfeuillu upplöst sig i blod. I början var det ren nyfikenhet. Sedermera hoppades jag kunna rädda en för mig mycket kär persons heder. Tack vare erhållna förtroenden, tack vare en följd tåliga observationer, har jag kunnat skaffa mig en noggrann kännedom om grefven och grefvinnan de Tråmorels förflutna lif. Orsaken hvarföre jag ej omtalat mina upptäckter rör endast mitt samvete, och det har ingenting att förebrå mig. Det hade dagats. Vägen åt Evry började trafikeras af landtmännen som begåfvo sig ut på fälten. Men ej ett ljud störde den dystra tystnaden i biblioteket, utom frasandet af de pappersark i hvilka den gamle fredsdomaren bläddrade och emellanåt ett klagoljud från den i det mörka rummet bredvid instängde Robelot. — Innan jag börjar, mina herrar, sade hr Plantat, bör jag fråga om ni ej äro för trötta att lyssna på mig, eftersom vi varit uppe mera än tjugofyra timmar... Men doktorn och polisagenten försäkrade att de ej hade bebof af hvila Nyfikenhetsfebern hade förjagat tröttheten. De längtade efter att få veta hvar nyckeln skulle finnas till denna blodiga hemlighet. — Må göra, återtog fredsdomaren, hören då på. X. Vid tjugosex års ålder var grefve Hector de Trmorel den fulländade typen för vår tids unga rika ädlingar, onyt